The lion, or The Troll

Det är inte mycket jag vill idag. Alla måsten borden bleknar när jag känner efter, tänker för mycket.


Önskar att det vore enklare.
Det jag vill
Det går inte bra. Vet inte alls vad jag ska göra. Knappt vad jag vill egentligen.

Bokrean i siffror
0 kokböcker (mest för att jag knappt kollade på dem)
1 ärlig handling
1 trisslott (fick den när man handlade för mer än 150 kr på en av bokaffärerna)
2 timmar och 40 minuter med bussresa fram och tillbaka
3 impulsköp
3 affärer som jag köpte böcker i
4 bokaffärer besökta
8 böcker
Under 800 kr

Med andra ord lyckat. Billigare än i fjol.

Böckerna som jag köpte
Sylvia Plaths dagböcker
Per Olov Enquist - boken om Blanche & Marie
Carlos Ruiz Zafón - Vindens skugga
Luke Rhinehart - Tärningsspelaren (har läst den, älskar den och var tvungen att ha den)
Tomas Tranströmmer - Samlade dikter
Susanna Clarke - Jonathan Strange & Mr Norrell
Orhan Pamuk - Snö
Mustafa Can - Tätt intill dagarna


Den ärliga handlingen
I den första affären jag handlade i köpte jag Sylvia Plaths dagböcker, boken om Blanche & Marie och Vindens skugga. Betalade 149 kr. Det lät för lite men okej tänkte jag. Jag tänker inte klaga. Gick ut i affären och tänkte lite mer. Kollade på kvittot. Istället för 99 kr för Sylvia Plaths dagböcker stod det 9 kr. På tok för lite att betala för den boken. Gick tillbaka och betalade 90 kr till och fick en tialott på köpet.




Ilandsproblemen
Hur ska böckerna få plats i min bokhylla och vilken bok ska jag börja läsa samt hur ska jag ha tid att läsa alla mina böcker, både från denna bokrea, andra bokreor och andra bokköp?

sov inget inatt

höll mig vaken under hela galan

sov, halvsov mellan 9:15 och 10

konstig nog inte speciellt trött

 

har nystädat

Leonard Cohen i cd-spelaren

annorlunda

lugnande

extremt passande för ikväll

 

dagen blev inte som jag hade tänkt mig

vet inte om det är bra eller inte

men ljuset lyser klarare, snällare

 

hur länge det förblir

återstår att se

Jag mår bättre nu
promenaden hjälpte men problematiken finns kvar

Inatt är det Oscarsgalan som gäller. Jag hoppas jag orkar hålla mig vaken.

Ibland önskar jag att jag kunde lära mig att inte känna efter så mycket. Undrar om jag skulle må bättre då.
Det där blev något helt annat än vad jag hade tänkt med detta inlägg

för jag mår ju bättre nu
när det är lungt och tyst
och nästan bara jag är vaken
när ensamheten som jag behöver inte är hotad

Det där med ensamhet är lustigt.
Ibland avskyr jag den, står absolut inte ut med den
ibland står jag inte ut utan den
vilket kanske inte är något problem
förutom när den kommer vid fel tillfälle

ett monster

dålig människa

 

insikt

man säger inte till någon

låt bli att prata med mig

vi i fel sammanhang

med fel person

panikkänslor börjar bubbla upp

 

man säger inte till någon

låt bli att prata med mig

så jag sväljer

 

väntar på att frustrationen

ska svämma över

vågar inte ens säga

stör mig inte

 

det dåliga samvetet

framkallar falska leenden

*

Hela helgen egentligen. Vill inte göra någonting. Står egentligen bara ut. Ibland knappt det.

Och jag spelar faktiskt Bingolotto. Bara för att jag vann en ny lott under uppesittarkvällen. Borde kanske gå inte och rätta lotten i efterhand men
Det är mörkt ute men jag funderar på att ge mig ut sen, ge mig ut och... vandra planlöst omkring och känna mig nere
vilken toppenplan men jag måste nog komma bort från lägenheten
måste nog det men orkar kanske inte borde nog inte
men vad ska man göra egentligen

frustration

eller något annat, rastlöshet, otillfredsställd med något?

hur som helst något som får mig att nästan spåra ut

får mig att vilja skrika håll käft eller lämna rummet

överreagerar jag som tycker att högljuddheten blir jobbig

är jag överkänslig

och konflikträdd

tror på en enkel förklaring och förmodligen enkel lösning

tror men ser inte vad hur

känner att det är något fel på mig

så få sociala situationer kontakter som jag hanterar problemfritt

vill bort

till dit där första bäst tåg för mig

andas fritt

Aldrig tidigare har jag känt mig så ensam. Överdriver kanske en aning men jag kan inte framkalla någon annan situation i minnet just nu då jag har känt mig mer ensam än vad jag gjorde i början av kvällen. Första gången som jag var på ett poetry slam som jag visste att jag skulle tävla utan en enda person som sällskap. Inte en enda. Jag lyckades glömma min mobil hemma så jag kunde inte ens sms:a för att känna lite stöd. När jag först kom till bibliotekscaféet stod jag bara där och kom ihåg hur det var sista vi var där. När min folkhögskoleklass var på turné. Jag såg var vi satt. Var vi grät när vi sa hej då till Ingela. När vi gick ut med spjutet. Klasskamraternas uppträdande. Allt såg jag igen. Jag kände mig vilsen och ensam. Var inte ens säker på att jag verkligen skulle tävla, det kunde ju ha blivit något fel. Såg andra tävlande, personer vars namn jag känner till men som jag aldrig egentligen har pratat med. En kursare som jag inte kommer ihåg namnet på som jag heller egentligen aldrig pratat med. Köpte till sist en kopp te, sen efter det blev jag tvärnervös. Satte mig ned vid ett bord och väntade på att något skulle hända. Efter en stund satte sig två främlingar vid mitt bord, två kvinnliga främlingar som inte kände varandra. Jag var lite mindre ensam men fortfarande lika nervös. En av slampersonerna kom fram och frågade om jag skulle tävla, eller mer egentligen nästan konstaterade att jag skulle göra det. Det blev jag lite lugnare av. Småpratade lite med ena främlingen men jag frågade aldrig efter hennes namn. Varför gjorde jag inte det? Jag borde ha gjort det. Jag blev lite mer avslappnad och kände mig inte längre lika ensam när tävlingen satte igång men det fanns stunder under kvällen då jag kände den hugga till, ensamheten.

 

Tävlandet då? Det gick inte så superbra. Jag var nöjd med min läsning av första dikten men juryn var inte överförtjust men det var inte heller de lägsta poäng som jag har fått. När jag skulle läsa andra gången hade en filmkamera dykt upp, det lugnade inte ner mig. Stressade för mycket när jag läste. Två personer sa efteråt att de tyckte att dikten var jättebra. Det värmde. Det är delvis för de små men stora stunderna som jag fortsätter tävla.

 

 

Det var roligt att lyssna på tävlande. En av mina favoriter kom med i laget vilket var väldigt roligt. Alla var duktiga på sitt sätt. Kvällen var ändå ganska lyckad men min hatkärlek för tävlandet har inte försvunnit. Jag har bestämt mig för att inte tävla igen förens jag har skrivit en dikt som jag känner verkligen passar att läsa på scen. Om eller när det händer återstår att se.

Jag har hamnat i Örebrofinalen i Poetry Slam. Jag förstår inte riktigt. Jag hör inte hemma i en final. Det är som inte jag egentligen. Att jag hamnade där eftersom den bästa 4:an gick och vann sista deltävlingen säger som allt. Det är snart bara 3 timmar kvar, fick reda på det igår så jag är inte jätteförberedd precis. För ett tag sen kände jag att jag hade texter att läsa och att jag nog kan göra ganska bra ifrån mig. Nu tycker jag inte det längre. Känner att jag inte riktigt vill  men att jag kör på i alla fall för en gång i tiden var det ju en finalplats som jag stävade. En bekräftelse på att jag kan. På att jag är bra. Jag är bara bra när jag står och övar i köket. Då läser jag min inlevelse och med hela kroppen. Då är jag en stjärna som kan gå hur långt som helst. I köket är mina texter bra. På scenen däremot, på scenen platsar jag inte in, där är jag osäker men ibland går det bra. Det var ju ändå jag som fick finalplatsen, som nästan blev bästa 4:a och man vet ju aldrig vad juryn kommer att tycka.
nerver, varför sabbar nerverna allt?
Inte fick jag mycket sömn inatt heller. Polskan och hennes pojkvän badade mitt i natten vilket gjorde att jag fick vänta med att gå på toaletten och sen tog det tid innan jag somnade.
Har varit trött idag, fryser.
Och jag måste gå till slamet ensam också.
Men det värsta av allt, tänk om det är ett misstag, om de råkade maila till fel person. Om jag inte alls ska vara med i finalen. Tänk vad pinsamt det kommer att bli då.
Jag borde öva mer men köket är inte ledigt. Borde kanske låsa in mig i badrummet istället. Där är jag kanske ännu bättre.

Med en nypa salt

*
vi cirkulerar runt det
snuddar vid det
drar oss tillbaka
från det
när vi upptäcker vad vi nästan säger
vi är rädda för det
eller för dess konsekvenser

och jag
vet inte om jag borde vilja våga
visste bara
att tillfället inte var det rätta

nu
tvekar jag igen
vet varken har aldrig veta varför hur
om det överhuvudtaget är möjligt


kanske är vi är bara jag
förmodligen

*

opoppade popcorn
cirkulerar fram och tillbaka
nästa gång säger vi
har liksom blivit vårt mantra

jag såg det för ett ögonblick
som en försäkring
om att nästa gång existerar
något att hålla fast vid

*

_{kanske charmas jag för mycket av alla små egenskaper som gör dig till dig
kanske tycker jag om dig för mycket}

Kanske tänker jag för mycket igen

 

_{Det var så bekant men ändå så annorlunda.}

Jag befinner mig i någon sorts nostalgirush. Har börjat lyssna på Celine Dion igen. Det är framförallt låtarna från "Let's talk about love" och "The color of my love" som ger mest nostalgikänslor. Ser om gamla favoritfilmer istället för nya, igår blev det Vanilla Sky. Blev sugen på att lyssna på det soundtracket men först Celine Dion. Låtar som jag för ganska många år sen nu avskrev för att jag inte kände att de handlade om mig. de var för heteronormativa. Jag kommer på mig själv med att vara lite avundsjuk på par, alla sorters par. Önskar att jag kunde ingå i ett. Nästan vilket som helst, nästan så att jag önskar att jag i alla fall vore lite bisexuell. Men egentligen känner jag ju inte så.

Jag undrar hur jag har förändrats från den tiden då jag lyssnade på Celine Dion och och hade affischer med Spice Girls och 3T uppe på väggarna.
Min musiksmak har blivit bättre, enligt mig själv i alla fall. Jag har blivit äldre och förhoppningsvis klokare. I've been through som heartache men jag har ännu inte haft något förhållande eller någon besvarad kärlek. Jag har förlorat en del vänner genom den klassiska vi gled ifrån varandra. Jag har fått en del nya men egentligen inte många. Jag har blivit mer självständig. Upptäckt nya sidor hos mig själv och försökt arbeta bort andra.
Det var ca 10 år sen. Lite före och lite efter 1997. Naturligtvis har jag förändrats. Jag är inget barn längre. Det var jag då även om jag kände mig äldre ibland. Det var inte enkelt då men det var svårt på ett annat sätt, enkelt på ett annat sätt också för allt är inte svårt nu.
Men jag undrar vad jag egentligen håller på med nu, varför hra jag börjat tänka tillbaka extra mycket just nu? Och vad skulle jag komma fram till om jag skulle fortsätta att skriva, skriva riktigt mycket? Jag vet inte.

Och fortfarande befinner jag mig i något sorts harmonsikt lugn men ändå inte. Jag förstår inte vad som händer eller vad det är som har hänt.

"Vackraste kvinna: J. Lena Olin."
Från mitt årsammanfattningsblogginlägg.

Ovanstående två kvinnor är inte två. De är fler. Jag förstår precis vad vissa personer tror när de läser. Och det var nog delvis meningen också. Samtidigt ville jag inte vara för tydlig för det var inte enkelt precis. Är fortfarande inte enkelt, med undantag för Lena Olin. Och det är inte så enkelt att allt handlar om kärlek heller. Det har jag blivit för komplicerad för.

" Och jag kom ihåg så många roliga saker och jag började till och med skriva en dikt som jag tänker avsluta.
Jag hade roligt idag, en vuxen som fortfarande får ut något av lekplatser. Hade velat ha någon att dela det med. Sökes, personer med barnasinnet kvar. Ska vi leka tillsammans? Vi kan gå till lekplatserna om natten när ingen ser, ha en nattlig picknick, göra det vi gjorde när vi var små, då våra största bekymmer för det mesta handlade om vems väg vi skulle ta ner till stan."
Från mitt tredje blogginlägg på denna blogg

Jag saknar den tiden, när det var så enkelt. Jag skrev aldrig färdigt den där dikten. Måste leta upp den och avsluta den. Min barndom förtjänar det.

Ikväll läser jag igenom gamla blogginlägg och jag börjar förstå. Börjar förstå saker som jag tidigare desperat letat svar på utan att egentligen veta om jag verkligen velat veta. Nu vet jag lite mer eller tror mig i alla fall förstå.
Fast jag förstår fortfarande inte mig själv helt och hållet än, det lär nog dröja tror jag.

Annars så är jag ovanligt lugn och harmonisk ikväll. Det kan bero på mitt nymöblerade rum.

"Thoughts meander like a
restless wind inside a letter box
they tumble blindly as
they make their way across the universe"

Det är ganska deprimerande egentligen, hade inte sett det så innan men nu när allt börjar bli jobbigt igen känns det inte positivt längre. Jag är less på att vänta på förändring. Jag måste lista ut hur jag ska skapa den.

Jag var lite positiv inför hemtentan för en stund sen. nu är jag negativ igen. Bara ca 14 timmar kvar nu. Och då ska jag hinna skriva ut och gå med den till skolan också.
Men sen efter att jag har gjort det händer något unikt. Sen efteråt har jag hela 5 dagar utan några universitetsuppgifter att göra. Perioden mellan två olika delkurser är
men vad ska jag göra av med min extratid?

Jag tror på allvar att hemtentan vill mig illa. Seriöst.  

Jag och Lina såg om alla avsnitt av Sandy Bell flera år efter att vi hade sett dem för första gången. Jag tror aldrig att hon förlät mig för att jag spelade över de jag hade. Själv kommer jag inte ihåg om jag någonsin hade dem.

Jag och Sofi lånade en gång en trasig spark.

Jag och Sofi brukade köpa halvliters glasspaket och äta med sked utomhus. Oftast blev det vanlij med krossad choklad.

Jag och Sofi gjorde även ganska mycket chokladpudding tillsammans. Och pratade i kod om vuxna människor i våra liv.

Jag och Elham brukade låtsats tävla i olika lekar där vi turades om att vara Hitler. Vi gjorde även musikfilmer med hennes lillebror Sam.

Jag Ingela och Annelie brukade mima och dansa till Cher. En gång tältade vi en bit utanför baksidan av våra radhus det var då som Annelie fick mig att börja lyssna på Hanson.

Jag och Johanna Å åkte en gång i bagaget i hennes föräldrars bil.

Jag och Anna F brukade äta mackor, dricka oboy och se på Lilla huset på präririen efter skolan.

Jag och Malin hade en hemlig klubb tillsammans. Jag tror att jag fortfarande kommer ihåg symbolen.

Jag och Sofia övade en gång på att kyssas med hjälp av ett par röda plastläppar. Det minnet är ganska otydligt.

Jag och Theresia brukade, jag kommer inte ihåg men jag kommer ihåg hennes lillasyter Emilie och huset de bodde i och precis var huset låg och hur deras baksida såg ut. Det var så länge sen nu.

Jag brukade tro att jag var ensam bland mina vänner om att skriva fåniga dikter. Numera tvivlar jag på den saken.

Till barndomsvänner jag har glömt, förlåt. Och för allt jag glömt, förlåt.  

jag är ledsen
när det handlar om dig
tycks jag alltid vandra på tunn is

livrädd för att sjunka igenom
står jag förlammad
utan dig tar jag mig inte upp
inbillar jag mig

?

Möjliga missförstånd för att undvikas
vi borde fråga varandra rakt ut fast kanske inte samtidigt som vi tänker frågan utan ett tag efteråt när vi har tänkt igenom allt en gång till, vridit och vänt på allt. När vi har gjort det kanske vi inte undrar längre eller så verkar det vi undrar inte lika farligt.
Eller så vet jag aldrig vad jag talar om

Om några timmar kommer jag att börja jobba med 1:a delen av min hemtenta och framåt kvällen kommer jag att vara helt slut. Har jag tur känner jag för att skriva på min novellsamling. Sen går jag och lägger mig för att göra om samma sak dagen därpå. Jag undrar vad det ska vara bra för. Varför är jag här? Varför har jag gjort de val jag har gjort?
När ska livet bli lite enklare?
Ibland borde jag tänka efter mer ibland borde jag hindra mig själv från att tänka för mycket.

jag måste tömma mina tankar för att kunna somna. för att slippa ligga vaken och analysera.

Jag tror att jag är bra på att lura mig själv men jag börjar inse hur det ligger till
känslorna börjar komma ikapp mig
avsaknaden av smärtan var bara en illusion
jag borde ha förstått att jag kände för svagt
att det bara var en försmak

att känna mig positiv inför framtiden ligger inte i min natur jag borde ha insett det tidigare.




_{det är svårt att andas och det har inget med någon förkylning att göra och jag vet varken ut eller in och jag vet inte om jag orkar ta tag i det tillräckligt för att åstadkomma en förändring för tänk om jag har fel.}

Dagens plan:
Att vara superduktig och göra färdigt en del av hemtentan. Jag bestämde mig för att göra färdigt den andra delen som är något längre än den andra men som verkade något lättare att börja med. Den ska vara på 3-4 sidor. Än så länge har jag inte ens skrivit 1 halv sida men förhoppningsvis går det snabbt när jag väl kommer igång igen. Jag behöver inte sova så mycket inatt så vem vet. Jag blir kanske färdig. Det vore jättebra eftersom att jag inte kommer att göra något i helgen.
Ska till Norrköping, hälsa på Bettan, se Laleh, gå på museum, ha picknick på ett tag samt melodifestivalfesta och sen festa lite mer. Om ca 24 timmar är jag framme i Norrköping. Då ska första delen vara klar. På söndag när jag har kommit hem igen ska jag läsa igenom den och leta efter luckor och så. Det är planen.

För många timmar senare:
Nu har jag nästan skrivit 2 hela sidor av minst 3 och högst 4. Jag vet i alla fall vad jag ska skriva om. Det går framåt och jag tror att jag kommer att bli färdig. Jag undrar bara hur långt jag hade kommit om jag hade jobbat effektivit fram tills nu istället för att nöjessurfa, göra ingenting och liknande i, jag vet inte i hur många minuter, timmar.
Ska strax återgå till tentan. Om en liten stund. Toalettbesök först.

Lite senare 21:39
Bara 1 sida kvar sen har jag den mängd text som behövs. Det här kommer att gå.

Ett till tag senare 23:21
Jag har gjort mitt för idag. 3 sidor och 3 rader. På söndag ska jag bara avsluta det som jag har påbörjat. Och klockan är inte ens 0:00 än. Jag har varit duktig. Tvättade imorse också + att jag har varit lite mer social med min lägenhetskompis än vad jag egentligen hade tid med.
Yay för mig!

Jag gick hem från universitet idag och kände för första gången på länge att allt var okej. Att mina problem är hanterbara, att de kanske inte är så stora problem längre. Det  var en märklig känsla. Jag ska försöka hålla fast vid den.


Var på poetry slam på Kårhuset ikväll. Var mest där för att vara publik, eventuellt jury och för att träffa J igen. Hade inte tänkt vara med och tävla. Tycker egentligen inte att jag hör hemma på slamscenen men när jag fick höra att det inte var så många anmälda ställde jag upp. Hade texter med mig för lite småsugen är jag alltid. Och dessutom var det sista uttagningen till Örebrofinalen.  Dessutom ställer man upp helt oförberedd kan man alltid skylla på det om poängen blir allt för låga. Och så hinner man inte bli så nervös heller. Fast lite nervositet gör bara framträdandet bättre.
De andra poeterna som var med var riktigt duktiga och det var flera som jag kände dessutom tilltalade min personliga smak. En av de bästa slamkvällarna som jag varit med om, faktiskt.
Poängmässigt gick det inte så bra för mig men jag kände mig nöjd med läsningen. Och vad J sa till mig efter första dikten värmde. Det är nog därför jag fortsätter tävla, för att ibland får man höra en kommentar, från någon från en främling eller från någon som man känner som gör att poängen blir obetydliga.
Och konstigt nog har jag blivit taggad till att skriva en massa nya dikter att tävla med inför nästa omgång.

Känslan är fortfarande kvar. Är jag kanske på väg mot rätt spår?

Jag hade något klokt att skriva om. En fundering om mänskligheten.






Jag har glömt bort vad det handlade om.

Min tankeverksamhet har varit rätt så klar idag så rent teoreriskt sett kunde jag ha fått rätt så mycket gjort. Jag har knappt gjort något alls och nu börjar jag bli trög i tankarna igen. Orkar då absolut inte tänka på filmkanoniseringens praxis. Att det är gruppredovisning imorgon spelar liksom ingen roll och gör inte saken bättre heller. Men det ordnar sig säkert. Jag är nästan färdig med min del, det beror hur man ser på saken. Det är skönt att vi inte behöver lämna in något skirfligt.

Jag misstänker att jag har halsfluss så jag har tid på vårdcentralen imorgonbitti. Gruppredovisningen är på eftermiddagen så jag hinner med både och. Cause I'm a bumbibear som har bumbibjörnssaft.

Bumbisången

"Snälla och rara helt underbara
Och deras saga berättas igen
Först deras sånger som förr många gånger
Djupt in i skogen där lever dom än
 
Hipp hurra
För här kommer Bumbibjörnarna
Studsar fram igenom sagorna
Å vi får följa med
 
Bumbibärssaften den magiska kraften
Och visst blir man stark om man dricker utav den
Ondska och törnar det klarar små björnar
Dom kämpar och godheten segrar igen
 
Hipp hurra
För här kommer Bumbibjörnarna
Studsar fram igenom sagorna
Å vi får följa med "

Och vad rubriken har med inlägget att göra vet jag inte riktigt.

Jag gillar inte att vara förkyld. Tankarna kommer inte fram lika lätt. Hade tänkt skriva ett inlägg om ett shoppingäventyr till IKEA och Willys där jag och min nyaste lägenhetskompis handlade för mycket. Så mycket att vi fick ta taxi hem. Men nu orkar jag faktiskt inte.

Det nödvändigaste för idag är gjort. Tvätt och skolarbete. Så mycket som jag har orkat. Förhoppningsvis orkar jag vara lite kreativ och skriva på novell 3 efter att ha vilat lite.