"a good thing"
Jag gick hem från universitet idag och kände för första gången på länge att allt var okej. Att mina problem är hanterbara, att de kanske inte är så stora problem längre. Det var en märklig känsla. Jag ska försöka hålla fast vid den.
Var på poetry slam på Kårhuset ikväll. Var mest där för att vara publik, eventuellt jury och för att träffa J igen. Hade inte tänkt vara med och tävla. Tycker egentligen inte att jag hör hemma på slamscenen men när jag fick höra att det inte var så många anmälda ställde jag upp. Hade texter med mig för lite småsugen är jag alltid. Och dessutom var det sista uttagningen till Örebrofinalen. Dessutom ställer man upp helt oförberedd kan man alltid skylla på det om poängen blir allt för låga. Och så hinner man inte bli så nervös heller. Fast lite nervositet gör bara framträdandet bättre.
De andra poeterna som var med var riktigt duktiga och det var flera som jag kände dessutom tilltalade min personliga smak. En av de bästa slamkvällarna som jag varit med om, faktiskt.
Poängmässigt gick det inte så bra för mig men jag kände mig nöjd med läsningen. Och vad J sa till mig efter första dikten värmde. Det är nog därför jag fortsätter tävla, för att ibland får man höra en kommentar, från någon från en främling eller från någon som man känner som gör att poängen blir obetydliga.
Och konstigt nog har jag blivit taggad till att skriva en massa nya dikter att tävla med inför nästa omgång.
Känslan är fortfarande kvar. Är jag kanske på väg mot rätt spår?
Var på poetry slam på Kårhuset ikväll. Var mest där för att vara publik, eventuellt jury och för att träffa J igen. Hade inte tänkt vara med och tävla. Tycker egentligen inte att jag hör hemma på slamscenen men när jag fick höra att det inte var så många anmälda ställde jag upp. Hade texter med mig för lite småsugen är jag alltid. Och dessutom var det sista uttagningen till Örebrofinalen. Dessutom ställer man upp helt oförberedd kan man alltid skylla på det om poängen blir allt för låga. Och så hinner man inte bli så nervös heller. Fast lite nervositet gör bara framträdandet bättre.
De andra poeterna som var med var riktigt duktiga och det var flera som jag kände dessutom tilltalade min personliga smak. En av de bästa slamkvällarna som jag varit med om, faktiskt.
Poängmässigt gick det inte så bra för mig men jag kände mig nöjd med läsningen. Och vad J sa till mig efter första dikten värmde. Det är nog därför jag fortsätter tävla, för att ibland får man höra en kommentar, från någon från en främling eller från någon som man känner som gör att poängen blir obetydliga.
Och konstigt nog har jag blivit taggad till att skriva en massa nya dikter att tävla med inför nästa omgång.
Känslan är fortfarande kvar. Är jag kanske på väg mot rätt spår?
Kommentarer
Postat av: Eliza
Glad för din skull! :D
Trackback