"One is the loneliest number that you'll ever know"
Aldrig tidigare har jag känt mig så ensam. Överdriver kanske en aning men jag kan inte framkalla någon annan situation i minnet just nu då jag har känt mig mer ensam än vad jag gjorde i början av kvällen. Första gången som jag var på ett poetry slam som jag visste att jag skulle tävla utan en enda person som sällskap. Inte en enda. Jag lyckades glömma min mobil hemma så jag kunde inte ens sms:a för att känna lite stöd. När jag först kom till bibliotekscaféet stod jag bara där och kom ihåg hur det var sista vi var där. När min folkhögskoleklass var på turné. Jag såg var vi satt. Var vi grät när vi sa hej då till Ingela. När vi gick ut med spjutet. Klasskamraternas uppträdande. Allt såg jag igen. Jag kände mig vilsen och ensam. Var inte ens säker på att jag verkligen skulle tävla, det kunde ju ha blivit något fel. Såg andra tävlande, personer vars namn jag känner till men som jag aldrig egentligen har pratat med. En kursare som jag inte kommer ihåg namnet på som jag heller egentligen aldrig pratat med. Köpte till sist en kopp te, sen efter det blev jag tvärnervös. Satte mig ned vid ett bord och väntade på att något skulle hända. Efter en stund satte sig två främlingar vid mitt bord, två kvinnliga främlingar som inte kände varandra. Jag var lite mindre ensam men fortfarande lika nervös. En av slampersonerna kom fram och frågade om jag skulle tävla, eller mer egentligen nästan konstaterade att jag skulle göra det. Det blev jag lite lugnare av. Småpratade lite med ena främlingen men jag frågade aldrig efter hennes namn. Varför gjorde jag inte det? Jag borde ha gjort det. Jag blev lite mer avslappnad och kände mig inte längre lika ensam när tävlingen satte igång men det fanns stunder under kvällen då jag kände den hugga till, ensamheten.
Tävlandet då? Det gick inte så superbra. Jag var nöjd med min läsning av första dikten men juryn var inte överförtjust men det var inte heller de lägsta poäng som jag har fått. När jag skulle läsa andra gången hade en filmkamera dykt upp, det lugnade inte ner mig. Stressade för mycket när jag läste. Två personer sa efteråt att de tyckte att dikten var jättebra. Det värmde. Det är delvis för de små men stora stunderna som jag fortsätter tävla.
Det var roligt att lyssna på tävlande. En av mina favoriter kom med i laget vilket var väldigt roligt. Alla var duktiga på sitt sätt. Kvällen var ändå ganska lyckad men min hatkärlek för tävlandet har inte försvunnit. Jag har bestämt mig för att inte tävla igen förens jag har skrivit en dikt som jag känner verkligen passar att läsa på scen. Om eller när det händer återstår att se.