The lion, or The Troll

Jag befinner mig i någon sorts nostalgirush. Har börjat lyssna på Celine Dion igen. Det är framförallt låtarna från "Let's talk about love" och "The color of my love" som ger mest nostalgikänslor. Ser om gamla favoritfilmer istället för nya, igår blev det Vanilla Sky. Blev sugen på att lyssna på det soundtracket men först Celine Dion. Låtar som jag för ganska många år sen nu avskrev för att jag inte kände att de handlade om mig. de var för heteronormativa. Jag kommer på mig själv med att vara lite avundsjuk på par, alla sorters par. Önskar att jag kunde ingå i ett. Nästan vilket som helst, nästan så att jag önskar att jag i alla fall vore lite bisexuell. Men egentligen känner jag ju inte så.

Jag undrar hur jag har förändrats från den tiden då jag lyssnade på Celine Dion och och hade affischer med Spice Girls och 3T uppe på väggarna.
Min musiksmak har blivit bättre, enligt mig själv i alla fall. Jag har blivit äldre och förhoppningsvis klokare. I've been through som heartache men jag har ännu inte haft något förhållande eller någon besvarad kärlek. Jag har förlorat en del vänner genom den klassiska vi gled ifrån varandra. Jag har fått en del nya men egentligen inte många. Jag har blivit mer självständig. Upptäckt nya sidor hos mig själv och försökt arbeta bort andra.
Det var ca 10 år sen. Lite före och lite efter 1997. Naturligtvis har jag förändrats. Jag är inget barn längre. Det var jag då även om jag kände mig äldre ibland. Det var inte enkelt då men det var svårt på ett annat sätt, enkelt på ett annat sätt också för allt är inte svårt nu.
Men jag undrar vad jag egentligen håller på med nu, varför hra jag börjat tänka tillbaka extra mycket just nu? Och vad skulle jag komma fram till om jag skulle fortsätta att skriva, skriva riktigt mycket? Jag vet inte.

Och fortfarande befinner jag mig i något sorts harmonsikt lugn men ändå inte. Jag förstår inte vad som händer eller vad det är som har hänt.

Idag cyklade jag ner till stan och sen ungefär lika långt till för att låna en cdskiva på grubbebiblioteket. Mitt högstadiebibliotek. Jag cyklade förbi min mellanstadieskola också. Många minnen kom tillbaka. Det var värt besväret att cykla dubbelt så långt som vanligt, lånade några böcker också och en annan cdskiva.
På vägen hem cyklade jag förbi min lågstadieskola och mitt dagis. Stanne vid en gammal lekpark också och snurrade runt på snurrpinnar (har inget bättre namn för dem) samtidigt som jag lyssnade på Emil Jensen. Jag åkte tunnelrutschbana också. Det var länge sen. Det var tur att ingen i min ålder såg mig, 23 år och leker på lekplatser. Stannade till vid en till liten större också och hoppade på madrass och gick på ngt konstigt hjul som snurrade runt. Fast det stora däcket som vi brukade springa till när vi var små var borta och linbanan vågade jag inte åka, med min vikt skulle nog min rumpa nudda marken. Och affären som jag växte upp med, den är så mycket mindre nu när jag har blivit större.
Och jag kom ihåg så många roliga saker och jag började till och med skriva en dikt som jag tänker avsluta.
Jag hade roligt idag, en vuxen som fortfarande får ut något av lekplatser. Hade velat ha någon att dela det med. Sökes, personer med barnasinnet kvar. Ska vi leka tillsammans? Vi kan gå till lekplatserna om natten när ingen ser, ha en nattlig picknick, göra det vi gjorde när vi var små, då våra största bekymmer för det mesta handlade om vems väg vi skulle ta ner till stan.

Och nu har jag varit i Umeå i över 2 månader (om jag inte har räknat helt fel) och jag har inte ens småpratat med någon gammal bekant. Det är ensamt här.

Imorgon ska jag se Winnerbäck och på fredag åker jag till Piteå för att hälsa på Bettan. Det ska bli så roligt. Fast lägenheten måste städas först. Jag hoppas att jag tar itu med det imorgon.

Nattens soundtrack: Joni Mitchell, Rebecka Törnqvist. Samt två låtar Make me a stone med Kari Ruselåtten och Se me fall med Lady and Bird.

På återseende