The lion, or The Troll

Ibland är jag en dålig människa.
Jag har saker som borde göras. Storkommentarer, slutfix på B-uppsats, filmsynopsis, disk att ta hand om, promenader att gå, relationer att fixa till.
Vad gör jag?
Ligger i soffan och ser på Twin Peaks, Buffy och Weeds. Äter på tok för onyttigt och bryr mig inte om så mycket.
Jag orkar inte ens försöka och jag känner inte det dåliga samvetet som gnager.
Jag tar inte heller några risker längre. Inte ens falska. Fast när jag skriver det här ändrar jag mig nästan, det är lockande att försöka fast....
jag vet inte så mycket längre
Och på Qruiser finns det en klubb, Vi ska räkna till 1000000, där är jag lite aktiv, skriver in siffra efter siffra och väntar otåligt på att någon ska ska skriva in siffran efter min.

Jag ska skärpa till mig, fast inte idag. Idag bestämmer jag att det är för sent.

Jag vill fira Valborg, gå och se en brasa, lyssna på lite sång och så. Som i Sköldinge förra året men jag vill inte göra det ensam. Sitter hellre ensam hemma och konsumerar populärkultur. Ensamhet bland andra som inte är ensamma är bland de värsta jag vet.

Det värsta med B-uppsatsen är över. Hade opponering idag. Fick godkänt. Ingen rest fast småsaker att fixa innan den 9/5, ingen stor brådska alltså. För alla gick det dock inte lika bra.

En hade en annan examinator än vad vi andra hade eftersom det hade blivit ett missförstånd. Den stackars tjejen blev rejält sågad. Det var väldigt jobbigt att lyssna på och man såg verkligen på uppsatsförfattaren att hon blev mer och mer knäckt. Kändes ungefär som när någon under en Idolaudition sjunger väldigt dåligt och verkligen sågas fast här handlade det om en b-uppsats och en person i samma rum. En kurskamrat, usch. Examinatorn ifråga hade vi andra haft som handledare. Det var vi glada för eftersom några av oss kände att vi kanske inte hade blivit godkända med henne som examinator. Okej att uppsatsen kanske inte var helt perfekt men alltså, det handlade om en totalsågning framförd på ett onödigt hårt sätt. Det var knäpptyst i rummet, jag orkade knappt titta upp från mitt kluddpapper och ibland ville man hålla andan. Luften gick ur många av oss. Och som vi pratade om det efteråt, examinatorn kan ha hört oss och vi ska ha nästa delkurs med henne. Känns som att det kan komma att ligga en obehaglig stämning i luften. Det är synd, jag hade inget emot henne men, jag blev chockad. En väldigt konstig situation det här med semenarieopponeringar. Det är klart att alla inte gör lika bra ifrån sig men att sitta och ta emot kritik, rejäl kritik bland andra. Är det meningen att vi ska lära oss något av varandras misstag?

Det är som ett lotteri, vem som vilken handledare och vilken examinator. Det borde inte spela sån stor roll men den här gången gjorde det nog det.

Detta var väldigt svårt att skriva utan att inte lämna ut någon för mycket men det här kände jag att jag var tvungen att skriva om.

On the bright side
 - jag överlevde min första opponering. Och idag får jag slappa med gott samvete tycker jag. Men jag lider med min kurskamrat. Speciellt eftersom alla andra i rummet blev godkända.

Jag orkar inte pressa mig själv idag. Jag orkar faktiskt inte. Motivationen finns inte där.

Imorgon har jag B-uppsatsopposition. Det är skrämmande. Jag har knappt någon aning om vad jag håller på med.
Och inte blir det bättre av att jag, varken idag eller igår tog mig upp ur sängen vid den tidpunkt som jag hade tänkt mig. Idag blev klockan 10:30 när jag till sist klättrade ner för stegen. Inte alls bra, inte bra alls.

I 20 minuter ska vi prata om någon annans uppsats. Det är svårt. Punkterna som vi ska gå efter gör mig bara ännu mer förvirrad. Det borde ha funnits ett frivilligt förberedande semenarium att gå på där man kunde ha fått lite mer konkreta exempel och så.

Och hemtentan från förra delkursen får vi inte veta resultatet på förens nästa vecka. Ganska skönt egentligen. Då slipper jag jobba med den i helgen ifall det är så att jag har fått underkänt på den.

Jag tycker ** *********************** så mycket att det ibland känns som att jag går sönder. Men mest för att jag är bra på att tänka på situationer som inte har hänt och kanske aldrig kommer att hända. Jag kommer aldriga att kunna göra vad jag så ofta tänker.

Och varför måste vissa saker vara så jobbiga att genomföra?

Nu borde jag skärpa mig och ta i tu med opponeringen men jag vill inte. Just nu känns det som att hur många gånger jag än läser texten så kommer jag ändå inte att komma på mycket mer att säga så varför ens försöka? Jag skulle kunna diska istället. Det behövs.

Jag var ute och kollade in förrådet som jag betalar 50kr/månad för. Det låg i ett skyddsrum, det brukar förråd göra. Det lät konstigt. Det var lite skrämmande, kusligt. Det verkar vara bra lås, hade svårt att låsa igen, någon anordning skyddar hänglåset. Kollade på innehållet i de andra förråden, det som lät konstigt var vin som håller på att tillverkas. Om det hade varit bättre väder ute (det snöar men lyckligtvis ligger inte snön kvar, den smälter på en gång) hade jag burit lite saker till mitt förråd men nu får det vänta tills någon annan gång.

Nu till den goda gärningen. På vägen tillbaka såg jag att bakljuset på en cyckel lyste, jag stängde av det för att batteriet inte skulle ta slut. Hoppas att ägaren till cyckeln inte ville att det skulle vara i gång.

För övrigt så hade jag för lite kläder på mig. Barfota i sommarskor som snart går sönder, kjol utan strumnpbyxor (men den är lång) och ett linne under en vårjacka.        

Jag tänkte vara helt ärlig för en gångs skull. Eller i alla fall så ärlig som det går att vara. Jag tänker inte nämna några namn, det känns onödigt.

Jag kom fram till att jag inte kan. Inte helt och hållet.


Min B-uppsats är nästan färdig. Ska bara avsluta diskussionen och skriva sammanfattningen. Det är verkligen bara det kvar. Imorgon någon gång blir det färdigt. Jag jobbar fortfarande med diskussionen idag/ikväll men jag känner mig inte stressad eller pressad till att jobba väldigt mycket med den eller så. Jag har varit duktig idag.

Och nej, jag vill inte att du hör av dig ifall du läser det här men inte har tid och känner att du behöver förklara. Denna vecka vill jag bara höra ifrån dig ifall du har tid. Det är nog mycket därför som jag inte hör av mig direkt till dig.
Och jag ska inte säga åt dig att läsa min blogg, inte direkt i alla fall.

Jag har flyttat nu.
Det är lungt och skönt här.
Känns ännu en smula overkligt och märkligt.
Mina föräldrar åkte tillbaka imorse, utan dem hade det aldrig gått.

Och B-uppsatsen, läget är typ under kontroll. Det som är kvar att göra hinner jag med på den tid som är kvar. Jag kommer till och med att ha tid till att arbeta med min novellsamling i helgen - underbart.

Jag läste något i en tråd på internet och minnet smärtar i mitt bröst nu. Helt oförberett, kanske var det meningen. För jag borde kanske fundera, eller inte alls. Kanske ska börja med att fundera på det och hoppas att jag har lärt mig något.

Men först, innan jag börjar funderar på riktigt ska jag skriva färdigt min b-uppsats. Och flytta, snart, ska bli så skönt. Längtar.

but it was only in my dreams
och hon kommer i så många skepnader. drömkvinnan som jag fortfarande väntar på. jag måste börja tro igen. tro på att kärlek kan komma i besvarade former

Eliza var här i helgen. Det var superkul. Hon åkte tillbaka till Norrköping i förmiddags. Jag skulle jobba med B-uppsatsen men så har det inte blivit än. Kommer inte att bli så heller. Ska göra andra saker som att packa inför flytten, kommentera lite texter, ta det lite lungt.

ibland kan man inte göra mer än så. Ibland kan jag inte pressa min hjärna så mycket som den kanske borde pressas.

Ett tag senare och jag har skrivit två rader och fixat lite med källförteckningen. Bättre än inget.


Lyssnar på Strula med Siri igen. Enkla textrader med mycket känsla.

Hon ska hon ska hon ska inte när jag håller henne kär

Jag borde lyssna ännu mer på Strula med Siri.

jag ska aldrig nej aldrig stöpas i nån form aldrig acceptera din heteronorm

Strula med Siri är upplyftande och stärkande.

Jag tänker på alla saker som inte kommer att ske.

Jag tänker på alla saker som jag måste göra

kommer ihåg att jag måste äta andas sova också  - - - så småningom

Jag tänker att jag gör något annat istället

Jag kommer inte ihåg att jag skrev det här men det står nedskrivet, med min handstil, i anteckningsboken från Janne och Birgitta.
Skrivet 5/7 -06 01: 33.
Jag hittade orden när jag städade i lördags.

Allt det vackra avslutande som jag ville skriva för att sätta punkt och beröra dig till tårar. Det krävdes enformighet på rutin, nattcyklande och fantastiska böcker för att jag skulle inse att jag i det förflutna inte var redo. Mina ambitioner har förändrats, dina tårar är inte längre viktiga, nu letar jag efter mitt avslut, orden, framförandet som ska öppna mitt hjärta för andra än dig. Det känns inte längre omöjligt.
Ett ögonblick av stillhet när jag ser på dig och jag kommer verkligen att förstå att vintergatan går genom magen och vidare genom varje del av mig.
Vägarna vi rör oss på var en gång nya, blir aldrig mer desamma för fötter, hjul lägger till en ny historia påminns om en gammal.

*
Mitt hjärta öppnades för andra men jag har fortfarande inte känt vintergatan gå genom magen. Det krävs känslor från mer än ett håll för det.
*

Mamma har sett Ika i Rutan. På riktigt. live.

I fredags
Plötsligt kommer den över mig. En våg av trötthet. Och då förstår jag inte alls hur jag ska kunna orka jobba mer med B-uppsatsen idag. Sen sätter jag mig ner vid datorn och får lite gjort. Börjar känna att det lossnar lite.
Fast jag ser fortfarande inte hur jag ska få ihop en hel uppsats. Det känns för mycket och även fast ämnet intresserar mig har jag svårt att hitta motivationen. Det har bara gått 1 vecka och jag vill nästan redan ge upp.

Idag
Nu känns det mest som en enda stor trasig pannkaka.

Jag har en otäck gnagande känsla som jag inte kan bli av med. Det känns som att jag borde göra en massa saker får dåligt samvete över att jag inte gör dem men samtidigt känner jag att jag verkligen inte kan just nu.

Jag orkar bara göra annat och ingenting. Men än så länge tar jag mig i alla fall ut varje dag och det är alltid något.

Jag tror att jag väntar på ett mirakel men jag Vet att livet inte fungerar så. Jag vet att jag borde ta tag i, bita ihop och kämpa på men jag ser verkligen inte var min ork ha tagit vägen någonstans. Ser inte hur allt ska kunna lösa sig.

Jag har inte så många vänner. Det är jobbigt och lite pinsamt att erkänna. Jag försöker förstå varför. Vill veta varför det för det mesta är så svårt att hitta några nya. Några som jag vågar kontakta, utan ångest.

Jag har knappt en enda där jag bor nu. Ingenting som är enkelt. Jag känner mig alltid osäker när jag ska, när jag ska, jag gör aldrig. Intalar mig själv att jag ändå trivs ganska bra men så är det ju inte.

Jag saknar det enkla självklara sättet att umgås på. Det som fanns när jag var yngre. När man hade mera tid. När man inte tänkte så förbaskat mycket.

Och jag som har så vänner, speciellt här i Örebro borde kanske ta varje chans jag får men jag vill faktiskt känna att jag vill umgås med de som jag umgås med. Inte bara umgås för att jag (just nu?) inte har någon annan att umgås med. Är det helt fel tänkt av mig. Jag tycker inte det. Varför utsätta sig för något som man inte trivs med om man inte måste? Jag menar, de flesta chanserna som jag får vill jag inte ha. Kommer från fel person.

Jag saknar det som var. Varför var jag så bra på att förstöra det? Varför kunde jag inte bara låta det vara. Acceptera läget och njuta av det som faktiskt var bra?

Jag anar vad som gjorde att det är som det är nu. Jag har andra misstankar också, tankar jag inte vill lyssna på. Som jag inte vet om det finns någon sanning i.

"rör mina händer du måste förstå
jag orkar inte förklara, försök att se det ändå"

Jag trodde att jag visste. Trodde att det var den enda lösningen.

"jag hade massor idéer, jag hade vägen klar
jag hade tusentals frågor, och tusentals svar"

Just nu, jag ser inte var/när/hur det kommer att sluta. Jag vet ingenting längre.

Jag vill kanske mest bara börja om. Men det finns kanske ingen tid just nu, kanske inte på länge. Jag vet inte.

Kanske vill jag bara för mycket.


(för övrigt känner jag mig nästan alltid hemma med Winnerbäck. Något att återvända till, att tröstas lite av)

"det krävs så mycket mygel för att verka normal"
så jag struntar i det. Tycker någon att jag är konstig så är jag det. Och kanske spelar det ingen roll när allt är som det är.