jag behöver ..., det har aldrig varit enkelt
Jag har inte så många vänner. Det är jobbigt och lite pinsamt att erkänna. Jag försöker förstå varför. Vill veta varför det för det mesta är så svårt att hitta några nya. Några som jag vågar kontakta, utan ångest.
Jag har knappt en enda där jag bor nu. Ingenting som är enkelt. Jag känner mig alltid osäker när jag ska, när jag ska, jag gör aldrig. Intalar mig själv att jag ändå trivs ganska bra men så är det ju inte.
Jag saknar det enkla självklara sättet att umgås på. Det som fanns när jag var yngre. När man hade mera tid. När man inte tänkte så förbaskat mycket.
Och jag som har så vänner, speciellt här i Örebro borde kanske ta varje chans jag får men jag vill faktiskt känna att jag vill umgås med de som jag umgås med. Inte bara umgås för att jag (just nu?) inte har någon annan att umgås med. Är det helt fel tänkt av mig. Jag tycker inte det. Varför utsätta sig för något som man inte trivs med om man inte måste? Jag menar, de flesta chanserna som jag får vill jag inte ha. Kommer från fel person.
Jag saknar det som var. Varför var jag så bra på att förstöra det? Varför kunde jag inte bara låta det vara. Acceptera läget och njuta av det som faktiskt var bra?
Jag anar vad som gjorde att det är som det är nu. Jag har andra misstankar också, tankar jag inte vill lyssna på. Som jag inte vet om det finns någon sanning i.
"rör mina händer du måste förstå
jag orkar inte förklara, försök att se det ändå"
Jag trodde att jag visste. Trodde att det var den enda lösningen.
"jag hade massor idéer, jag hade vägen klar
jag hade tusentals frågor, och tusentals svar"
Just nu, jag ser inte var/när/hur det kommer att sluta. Jag vet ingenting längre.
Jag vill kanske mest bara börja om. Men det finns kanske ingen tid just nu, kanske inte på länge. Jag vet inte.
Kanske vill jag bara för mycket.
(för övrigt känner jag mig nästan alltid hemma med Winnerbäck. Något att återvända till, att tröstas lite av)
"det krävs så mycket mygel för att verka normal"
så jag struntar i det. Tycker någon att jag är konstig så är jag det. Och kanske spelar det ingen roll när allt är som det är.
Jag har knappt en enda där jag bor nu. Ingenting som är enkelt. Jag känner mig alltid osäker när jag ska, när jag ska, jag gör aldrig. Intalar mig själv att jag ändå trivs ganska bra men så är det ju inte.
Jag saknar det enkla självklara sättet att umgås på. Det som fanns när jag var yngre. När man hade mera tid. När man inte tänkte så förbaskat mycket.
Och jag som har så vänner, speciellt här i Örebro borde kanske ta varje chans jag får men jag vill faktiskt känna att jag vill umgås med de som jag umgås med. Inte bara umgås för att jag (just nu?) inte har någon annan att umgås med. Är det helt fel tänkt av mig. Jag tycker inte det. Varför utsätta sig för något som man inte trivs med om man inte måste? Jag menar, de flesta chanserna som jag får vill jag inte ha. Kommer från fel person.
Jag saknar det som var. Varför var jag så bra på att förstöra det? Varför kunde jag inte bara låta det vara. Acceptera läget och njuta av det som faktiskt var bra?
Jag anar vad som gjorde att det är som det är nu. Jag har andra misstankar också, tankar jag inte vill lyssna på. Som jag inte vet om det finns någon sanning i.
"rör mina händer du måste förstå
jag orkar inte förklara, försök att se det ändå"
Jag trodde att jag visste. Trodde att det var den enda lösningen.
"jag hade massor idéer, jag hade vägen klar
jag hade tusentals frågor, och tusentals svar"
Just nu, jag ser inte var/när/hur det kommer att sluta. Jag vet ingenting längre.
Jag vill kanske mest bara börja om. Men det finns kanske ingen tid just nu, kanske inte på länge. Jag vet inte.
Kanske vill jag bara för mycket.
(för övrigt känner jag mig nästan alltid hemma med Winnerbäck. Något att återvända till, att tröstas lite av)
"det krävs så mycket mygel för att verka normal"
så jag struntar i det. Tycker någon att jag är konstig så är jag det. Och kanske spelar det ingen roll när allt är som det är.
Kommentarer
Postat av: Eliza
Alla är vi olika, jag tycker inte alls att det är fel att vilja umgås för att man vill, istället för att umgås bara för att. Men det är bra att vara öppen för att umgås, även om det kommer från oväntat håll. Man vet ju aldrig innan man provat, vågat chansa.
Trackback