The lion, or The Troll

 

På den första föreläsningen på en av Svenska As delkurse fick vi en skrivuppgift. Uppgiften var skriva en krönika eller en essä med temat "Jag den skrivande människan." Vi skulle även skriva något om vi såg oss själva som grottmänniskor eller klättrare.

För att dessa begrepp ska bli något lättare att förstå citerar jag lite från boken vi skulle läsa innan föreläsningen då vi skulle skriva texten.

"Jag tänker mig nu inläraren eller kunskapsbildaren som en bergsklättare./.../ - utan just om en människa som klättrar i berg. Den människan får uppenbarligen en allt bättre utsikt./.../ Det finns ju faktiskt vuxna som tror att de har god utsikt när de står nära bergets fot och som därför inte tycker det är värt mödan att ägna kraft åt att klättra i berg./.../ Man värjer sig mot kunskapen henom att på olika sätt variera tanken att man så lätt blir anfådd när man klättrar i berg. /.../ Jag har ritat in en avsats eller en klipphylla i berget. Det är inte ovanligt att man tror att man nått bergets topp när man kommit till den här avsatsen. Den som reagerar på det sättet tror uppenbarligen att kunskapens berg har en topp. Så är det ju inte: kunskapens berg har inget slut./.../ Den som nått en klippavsats kan förstås ägna sig åt att utforska den. Det är länge en spännande och viktigt uppgift. Utforskandet behövs också för att man ska kunna klättra vidare./.../ Men efter en tid börjar man kanske hugga ut en grotta. Det här var ju en plats där man vill stanna! Man riktar i pusselarbetet blicken inåt berget. Man konserverar då utsiktspunkten, och samtidigt minerar man berget. Den som beter sig så och alltså vill bosätta sig i grotten klär sig snart i skinn."

Eftersom vi bara hade ca 4 timmar på oss är min renskrivna text något bearbetad.

Jag, den skrivande människan.

Av Kristin Stenberg.

 

Jag har inga klara minnen av hur det började. Det enda som jag alltid har kommit ihåg är att jag alltid har tyckte att det har varit roligt att skriva. Nu efter att ha funderat på innebörden blir jag lite osäker på vad jag egentligen har menat varje gång jag har sagt att jag tycker om att skriva. Är det, det mekaniska och tekniska i att producera bokstäver som tillsammans bildar ord? Är det allt jag skrivande jag tycker om eller kanske bara det egna frivilliga skapandet av min egen värld?

 

Om jag skulle påstå att jag finner lika stort nöje i att skriva en inköpslista, en jobbansökan, uppsats eller en dikt skulle jag ljuga. För mig ligger det skönlitterära, fria egna skapandet mig varmast om hjärtat även om jag oftast inte klagar när jag måste skriva något annat.

I direkt samband med Kent Larssons resonemang om klättrare och grottmänniskor bestämde jag mig för att jag är en klättrare, dock kanske inte på alla områden. När det gäller områden inom vilka jag anser mig sakna talang för samt områden som jag tycker är tråkiga är jag nog mer en bekväm grottmänniska. Eftersom denna text handlar om den skrivande människan tänker jag dock inte gå in mer på det här.

För att avgöra om jag verkligen är en klättrare när det gäller skrivandet finner jag det lämpligt att gå tillbaka i tiden för att titta på utvecklingen av mina litterära ambitioner. För att göra det hela lite tydligare delar jag in den i två områden, nämligen diktskapandet och skrivandet av prosa. Diktskapandet började i högstadiet med en lärarvikarie i engelska. Vi fick en uppgift att skriva kärleksdikter. Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev, vilket inte heller är det väsentliga i sammanhanget. Det som är viktigt, är att jag, efter den lektionen började skriva dikter hemma, för det mesta i min dagbok. Majoriteten av dikterna bearbetade mest händelser från mitt liv och känslorna som jag hade. Då skrev jag för min egen och ville inte att någon skulle läsa dem. Så gjorde Internet sitt intåg i hemmet. Jag hittade sidor där man kunde lägga upp sina texter och få kommentarer på. Det mesta som jag la upp ville jag mest få sympatikommentarer på. Jag tror att jag hoppades på att hitta någon som kände som jag gjorde. Innehållet i dikterna var därför viktigare än den språkliga kvaliteten fast samtidigt la jag inte upp något som jag själv inte tyckte var tillräckligt bra. Under mina första år av frivilligt diktskrivande var jag nog en grottmänniska.

 

Om jag inte minns helt fel började jag skriva dikter när jag gick i 8:an. När jag gick i 9:an blev jag rekommenderad av en lärare att läsa "Den högsta kasten" av Carina Rydberg. Eftersom det var en lärare som jag tyckte om och hade förtroende för lånade jag boken på biblioteket. Jag blev väldigt snabbt förtjust i den, dels på grund av språket och dels på grund av det mod som krävdes av författaren för att lämna ut sig själv och andra på det sätt som hon gjorde. Att läsa "Den högsta kasten" förde mig sig två saker. Den första var att jag började läsa Carina Rydbergs andra böcker och på så sätt hittade jag en favoritförfattare. Den andra, och viktigaste, mina drömmar om att bli författare väcktes. Efter ett tag hade jag många idéer till romaner som jag skulle skriva. Jag kom dock aldrig speciellt långt. Varför gjorde jag inte det? Kanske var det en kombination av brist på tålamod och för lite skriverfarenhet. Detta var emellertid ingenting som jag bekymrade mig då. Allt skulle ju lösa sig så småningom, när skolan var avslutad. Åren gick och jag fortsatte skriva mer eller mindre flitigt. Att bearbeta texterna var inget som jag sysslade med vilket kan ses som ett tydligt grottmänniskobeteende. När det blev dags för att göra ett specialarbete under det sista året av gymnasiet valde jag att göra en diktsamling. Detta gjorde jag dels för att jag tyckte att det var kul att skriva dikter och dels för att jag trodde att det skulle vara enkelt. Min handledare påpekade vikten av att väga ord och att skriva vilket gjorde skrivandet svårare men också lärorikt. I samband med arbetet med specialarbetet började jag kolla upp skrivarkurser på folkhögskolor. Så här i efterhand tycker jag mig se att det var mina första steg till att bli en klättrare istället för en grottmänniska. Vägen dit blev dock lite längre än vad jag hade tänkt mig. Den första gången jag sökta till olika folkhögskolor kom jag inte in någonstans vilket gjorde att jag så småningom läste litteraturvetenskap vid Härnösands universitet.

Litteraturvetenskapen visade sig innehålla lite kreativt skrivarbete vilket gjorde mig glad. Responsen som jag fick på de kreativa inlämningsuppgifterna var alltid positiv vilket uppmuntrade mig till att göra ett nytt försök med att komma in på en skrivarkurs på någon folkhögskola. När det positiva antagningsbeskedet kom blev jag överlycklig men samtidigt en smula orolig. Var det verkligen klokt att ägna ett år åt att skriva för min egna personliga utvecklings skull? Var det inte meningen att studier skulle leda till jobb? Att ägna ett år åt att skriva och läsa visade sig lyckligtvis vara ett av mitt livs bästa beslut. På minde än 12 månader blev jag mer medveten om mig själv och mitt skrivande än vad jag hade blivit under mitt liv fram till dess. Till en början var det svårt att ta och ge kritik men efter ett tag blev det en drivkraft till att på bästa möjliga sätt uttrycka mig i skrift. Efter kursens slut skrev jag fortfarande inga romaner men jag visste med säkerhet att skrivandet var något som jag ville bli bra på. Jag ska någon gång i framtiden bli en publicerad författare. För att uppnå detta mål går det inte att vara en grottmänniska. Det första utkastet av något, vare sig det är en dikt, novell eller en roman är inte tillräckligt bra. Jag måste vara en klättrare med tålamod om jag ska lyckas. Att vara en klättrare innebär svårigheter som ibland kan kännas oöverkomliga. Vid möten med sådana tillfällen händer det att jag bygger bo i en liten grotta. Men kärleken till skrivandet och nyfikenheten, rastlösheten och viljan att utvecklas gör att jag förr eller senare börjar klättra igen. Att bebo en grotta ett tag kan göra en säkrare på det man behöver ha med sig för att kunna fortsätta klättra.

 

Jag är alltså en klättrare som då och då vilar i en grotta. Är det något medfött eller något som jag valt eller kanske en blandning? Det är hur som helst något som jag känner att jag trivs med. Eftersom jag drömmer om att bli publicerad och därför också vill vara så bra som möjligt är min grad av självkritik ganska hög. Jag blir sällan helt nöjd med något och hakar ibland upp mig på enstaka detaljer och ord vilket kanske är en av anledningarna till att jag inte avslutar de flesta av mina skrivprojket.

 

Förutom att skrivandet är något jag har glädje av och inte kan tänka mig att leva utan är det också en bra källa till självinsikt. Flera gånger när jag har hålligt på att skriva något har en tanke växt fram som jag tidigare inte varit medveten om. Att skriva innebär att reflektera. Vad är det som gör att jag skriver som jag gör? Vilka ord och variationer på meningsbyggnader värderar jag högre än andra och varför?

Jag anser att det går att skapa magi med ord och det är nog det som jag strävar efter mest i mitt skönlitterära skrivande. Att skriva texter som andra kan dras in i och förälska sig i. för att göra det räcker det inte med en vilja att utvecklas. Jag måste veta hur jag ska gå till väga för att utvecklas. Räcker det med att skriva och skriva och att experimentera med olika stilar? Krävs det reflektioner utanför skrivarbetet?

Att läsa vad andra har skrivit kan ge uppslag och hjälp till att hitta nya uttryckssätta men risken med det kan vara att man kanske bara kopierar istället för att använda sin egen stil. Eller är kopiering en ingång till att så småningom hitta det egna uttryckssättet? Och vad är egentligen viktigast? Innehållet eller språket?

 

Att skriva på temat "Jag den skrivande människan" väcker så många frågor och tankegångar så att jag kanske skulle kunna skriva en liten bok om det. Därför väljer jag att avsluta med följande omskrivning av ett latinskt citat "Jag skriver, därför är jag." eller ska det kanske vara "Jag lever, alltså skriver jag"?

Jag ska lägga upp en essäliknande text om mig själv som den skrivande människan men jag måste skriva en inledning till den. Tills dess vill jag sprida dessa otroligt roliga och gulliga bilder.

Jag har lärt mig att se utan att titta
Jag har lärt mig att höra utan att lyssna.
Kanske var det musiken, eller så var det något helt annat.
Inte till en början, men sen.
Tankar som tidigare gjort att jag tappat fokuset försvann lika fort som de dök upp.
Jag var närvarande men ändå inte och allt flöt bara på.
Det var en kroppslig och framförallt själslig upplevelse som jag aldrig varit med om tidigare.
Jag skulle vilja kunna prata om det med någon. Med någon som verkligen kan förstå.
Till henne kunde jag mest bara säga fantastiskt, och woah flera gånger.
Jag skulle kunna säga så mycket mer till henne om själva passet.
Men i den korta stunden efteråt finns det ingen tid och mina ord kommer alltid till mig när det redan är för sent.
Jag ville inte tillbaka till verkligheten. Och när jag stod där och försökte övertala mig själv till att gå hem kom skrivlusten tillbaka.
Allt i den vanliga verkligheten blev oviktigt så jag satte mig utanför och började skriva. Endast några få tankar störde mitt flöde.
Kan jag säga till henne att det finns så mycket mer kring dansen som jag skulle vilja tala med henne om? Förklara varför orden inte kommer just då?

Kan jag ens förklara för mig själva varför orden inte kommer just då, i stunden efteråt?

Ett ganska löjligt test egentligen men ändå ganska skoj. Jag kan ha överdrivet en aning. Och sen beror ju antalet böcker på hur många sidor de har också.

Jag var i Norrköping i helgen och hälsade på Betzy. Hon hade inflyttningsfest på lördagen.
Vi var i Finspång och skaffade bibliotekskort.
Jag spenderade pengar fast inte lika mycket som det brukar bli när jag är i Norrköping. En ny väska blev det bland annat. Och det har jag ju verkligen letat efter.

Har varit uppe sen 05:50. En till inlämingsuppgift som ska in kl 9 idag. Jag undrar om jag har börjat lära mig att stiga upp tidigt och om det kanske kan bli en vana.

Just det. Resultatet på min tenta i svenska språkets struktur kom i lördags. Jag visste redan innan, genom att kolla regristrerade tagna poäng att jag hade blivit godkänd men det visade sig att det hade gått bättre än så.
Jag fick VG. Jag är jätteglad, hoppades på det men vågade inte hoppas allt för mycket. Nu återstår bara att hämta ut tentan och se hur många poäng jag fick på den.

Jag är nästan, nästa färdig med inlämningsuppgiften.
Blev precis färdig, bestämde mig för det, enligt instruktionerna räcker mitt svar på den sista frågan som jag tvekade på. Nu hinner jag läsa lite kurslitteratur också.

Det är bra att vara lite nervös när man ska göra något för då presterar man bättre.
Men det är inte bra att vara så nervös att man inte vågar öva allt för mycket. För övar man för mycket upptäcker man allt som man tycker är fel med det som man ska presentera och tycker man att mycket är fel brukar det vanligtvis inte gå så bra.
Och när jag blir nervös får jag svårt för att äta. Det är inte heller så bra för jag tror inte att man presterar så bra på tom mage.

Vad jag försöker komma fram till är att det inte spelar någon roll att jag har:

1. Skrivit om texten flera gånger för att få den så bra som möjligt.
2. Skrivit ut den med storlek 14 så att jag ska se den bättre.
3. Strykit under de viktigaste orden så att jag inte ska läsa allt innantill.
4. Tycker att jag har valt en bra sak att presentera.
5. Har klistra fast texten på papper som 1. Har färger som matchar mina kläder. 2. Är i lämplig storlek.
6. Laminerat in korten för att de inte ska fladdra och för att det ska bli lite roligare.

Alla ovanstående punkter spelar ingen roll.

Jag vill ändå inte göra denna presentation. Min enda tröst just nu är att det är över om några timmar.
Och då ska jag packa min väska för att åka till Bettan för att ha roligt hela helgen har jag tänkt.
Hårfärgningsfest, inflyttningsfest och överraskningar. Och Betzy. Kan det bli bättre?

Nåja, trots allt klagande ska jag ändå förbereda mig lite mer med att göra lite röstövningar. Jag lärde mig ju faktiskt såna när jag gick på Åsa.
Och jag ska stoppa något i magen också. Magen behöver frukost för att vara glad.

Jag skulle mycket hellre vilja nervös över att tävla i Poetry Slam. Heller vara nervös över det än över att för Delkurs 4 presentera något som är viktigt för mig.
Jag får visualisera Åsaklassen framför mig när jag gör min presentation. Då går det kanske bättre.

Konstigt var det mest på träningen.

Jag visste inte helt säkert att hon skulle hålla i den så jag var nervös. Ganska rejält nervös.

Och först, när hon hejade på mig (för hon känner igen mig nu, hon vet att jag är en av stammisarna, men hon vet fortfarande inte mitt namn)
först när hon hejade på mig var den bubblande känslan som alltid brukar finnas där

den var borta för jag har insett att mitt luftslott kommer att raseras rejält någon gång eller långsamt vittra sönder och det känns lite jobbigt

men det där leendet som jag inbillar mig att jag bara ger till henne det kom en kort stund senare

sen blev jag orolig för att hon och inte bara hon utan att alla skulle se igenom mig och se vad jag känner för henne och det vill jag inte för tänk tänk vad jobbigt det skulle bli

så jag hade verkligen svårt för att släppa huvudet under passet, det var med mig ovanligt mycket under de tre första delarna sen blev det bättre sen var jag nästan bara i min kropp men jag märkte skillnanden

efteråt jag ville att hon skulle säga något vad som helt fast något ovanligt men samtidigt ville jag bort därifrån så fort som möjligt men jag kunde inte

sen ville jag inte gå hem för allt kändes så konstigt och ett litet tag som att en katastrof var på väg

det är bättre nu men jag har fortfarande tankar kvar

vad händer nästa gång jag ser henne?

Det finns flera saker som inte är  bra för mig.

Någon gång ska jag skriva om dem. Jag vill bara kunna skriva mer än bara lista upp dem först.

Tills dess funderar jag på analysera melodifestivalspublikens reaktion på Björn Gustavssons hyllning till Carina Berg.

Eller så låter jag bli.

Det här är egentligen bara ett tidsfördriv tills det är dags att gå och träna.

Och i perkulatorn. Här behövs det mycket kaffe för att inte somna under föreläsningen som börjar om ca 3 timmar.
Innan dess måste inlämningsuppgiften vara färdig. Det är därför jag redan har varit vaken i ca 30 minuter.
Igårkväll, när jag hade tänkt föra färdigt den hade jag dels kört fast, dessutom hade jag huvudvärk och var trött så jag gick och la mig klockan 10 och ställde väckarklockan på 05:30.

Arbetet med inlämningsuppgiften har redan gått framåt lite. Annars skulle jag inte ta mig tid till att skriva detta inlägg.

Jag känner mig duktig som tog mig upp på en gång när mobilen väckte mig.

Nu ska jag fortsätta med inlämningsuppgiften. Jag återkommer.

*
Senare.
Arbetet har visserligen gått framåt men inte är det speciellt bra för det. Det är svårt att göra en analys av en reklamargumentation när man inte köper argumentationen. Jag förstår faktiskt inte vad de vill säga. Jag försöker göra mitt bästa i alla fall. I alla fall för det mesta, eftersom det inte går så bra så är det så lätt hänt att fastna i andra saker, som internet till exempel. Det finns bloggar att läsa och skriva. Det finns spel att spela. Sidor att undersöka.

Jag har även insett att jag kommer att bli darrig av allt koffein men det kan inte hjälpas.

Inlämingsuppgiften kommer mest att bestå av ordbajseri som läraren kommer att genomskåda men det kommer i alla fall, om jag lyckas slita mig från distraktioner att bli färdig i tid. Tror och hoppas jag.
På återsseende.

*
Ännu lite senare.
Inlämingsuppgiften luktar skit av allt ordbajseri men jag har i alla fall något att lämna in.
Jag är påklädd och har frukost i magen.
Väskan är packad.
Den sista kaffeslurken dricks i skrivandets stund.
Nu ska jag bara dricka upp kaffet, borsta tänderna och ta på mig ytterkläderna för att därefter gå till universitetet,
Föreläsning till ca 11 sen lär jag vilja ha lunch.
I eftermiddag ska ett personligt brev till en jobbansökan skrivas.
Jag ska hinna med att träna också.
Och helst skriva på presentationen som jag ska hålla på fredag.

Snälla, måtte diciplinen vara med mig idag.

Jag var och såg spexet igår. Det fick mig att tänka.
Först har jag stannar för länge i Örebro eller kanske inte tillräckligt länge än?
Sen tänkte jag på J. Jag tänkte Fan vad jag saknar henne.
Och sen tänkte jag att jag skulle sätta in den meningen i ett satsschema sen. I flera olika varianter. Jag trodde att det skulle bli lättare att hantera då.



Det hjälpte inte.
Jag är lite osäker på om fan verkligen ska stå på A1 men just nu känner jag inte att det spelar någon roll.


Jag hatar att jag fortfarande saknar hennes vänskap ibland.