The lion, or The Troll

Hon som gjorde min synundersökning förra veckan var om möjligt ännu sötare än katterna.
Och jag har nästan försökt bjuda ut henne. Förtydligande. Jag vill men har inte riktigt vågat.
Nåja, beställde glasögonen igår så jag kan alltid försöka igen när jag ska hämta ut dem om 1-2 veckor.
Ingen som vill följa med och hjälpa mig eftersom vi tydligen har lämnat lappstadiet?

Jag förstår inte varför vissa dör när de dör.
Jag förstår att gamla människor dör. Det är naturligt.
Sjukdomar går att hantera till en viss grad. Det ger en i alla fall lite tid att -- eller. Nej. Jag förstår inte varför vissa drabbas och andra inte.

Jag trodde att jag förstod det här med självmord. Men inte nu längre. Inte när det kommer så nära.
En ingift moster som jag tyckte om men inte träffade så ofta.
Allt känns så overkligt och obegripligt och onödigt.
Jag förstår inte. Hennes barn. Min morbror, hennes man. Hur kan livet fortsätta. Hur orkar man med de vardagliga sysslorna?
Jag förstår inte.

Man borde aldrig ta någon för given. Aldrig ta något för givet.

Tillbaka i Örebro. Stockholm var härligt. Promenad i Gamla stan. Fika med Paula. Oplanerat Gröna Lund besök med Paula. Gjorde åkbandet bla på egen hand. Hedwig and the Angry Inch på stadsteatern. Underbart. En mindre underbar bussresa till Örebro. Taxi med allt bagage till min egna lilla studentlägenhet.

Söndag, en väldigt känslomässig dag. Sov till sent. Började dagen framför datorn. Sen ringer mamma med tragiska nyheter. En släkting har tagit livet av sig. Jag kan inte sluta tänka på hennes man och hennes barn.
Sen var det passande att det regnade när jag skulle gå hem. Tog bussen som jag naturligtvis fick vänta länge på. Det är så ofattbart. Dödsannonsen gör det kanske verkligare. En tanke som ständigt återkomer - har inte släkten drabbats av tillräckligt?

Måndagen. En nyttig dag på sätt och vis. Mobil inlämnad för reperation. Synundersökning gjord. provglaslasögon hemlånade.

Tisdag. Väska blir till sist uppackad. Tillbaka till stan för att lämna tillbaka lånade provglasglasögon. Låna nya. Samtal med mamma och pappa för råd. Glasögon blir valda.

Onsdag. Ytterligare nyttodag. Hår blir omfärgat. Tillbaka till optikern. Glasögon undanlagda tills lönen kommer. Till biblioteket för att läsa dödsannonsen men hittar inte onsdagens tidning. Bok reserverad. På hemvägen blir rönnbär plockade. Hemma igen blir bussbiljetter till Norrköping bokade. Rönnbärshalsband blir gjorda. Det känns som att jag mest väntar på att livet här i Örebro ska börja på riktigt.

Torsdag: Jag tvättar. Lämnar tillbaka hyrfilmer. Läser dödsannonsen. Gråter offentligt. Förstår inte. Det hela känns bara så onödigt.

Jag hade en halv chans igår men när jag försökte ta den var det för sent
Kanske var det ändå bäst så. För grejen var inte att jag ville att hon skulle veta.
Grejen var att jag vill våga.
Efter att jag hade stämplat ut letade jag förtvivlat efter henne fast jag kände på mig att hon redan var borta.
Jag fick inte ens säga hej då åt henne.


Jag saknar henne lite.


Nu vill jag hitta någon att dejta. Någon som jag verkligen känner att jag vill dejta.
Jag behöver romantik.

*
Så här några dagar efteråt är jag fortfarande arg över min egen feghet.
Jag hade absolut inget att förlora.

Och jag upprepar mig. Det är nästan värre.
Problemet är att det låter så enkelt när jag tänker och utför det i min skalle. Men när jag sen står där framför möjligheten blir det helt omöjligt.
Det finns en supersöt optikerpraktikant som jag vill bjuda ut men jag kan inte förstå hur det skulle kunna gå till.
Hur ska jag kunna få ut de inledande orden med den enkla avsikten att höra efter om hon skulle vilja ta en fika någon gång. Sen inbillar jag mig att det blir enklare om jag blir intresserad av någon som jag känner lite bättre. Eller ska jag säga om? Tänk om jag bara faller för omöjligheter på grund av rädsla?

Det blev inte så mycket sömn för mig.
Mest halvslummer och total vakenhet.
Först var jag lite för pigg.
Sen när jag verkligen ville sova kunde jag inte somna. Största problemet var en fluga som inte ville lämna mig i fred.
Surr surr sa den kring mitt huvud eller så kittlade den på de kroppsdelar som jag hade utanför täcket.
Jag försökte gömma mig helt under täcket men det blev för varmt.
Sen blev jag toanödig ungefär samtidigt som pappa åt frukost.
Försökte somna genom att lyssna på ljudbok för att slippa flugans surrande. Det fungerade inte.
Jag tror att jag fick högst 90 minuters djupsömn innan telefonen ringde vid 8:30. Mitt alarm skulle väcka mig 9:30 men jag orkade inte försöka somna om så jag hoppade in duschen och bryggde kaffe istället.
Nu är jag, inte helt överraskande hur trött som helst.

Blir interssant att jobba. Tur att det är sista kvällen. Fast lite sorgligt också.

När det gäller mitt span har jag kommit fram till drömsituationen...
Jag önskar (helt orealistiskt) att hon ska hångla upp mig som Marina hånglade upp jenny under första säsongen av L Word.

Om jag överdriver i alla fall.
Jag hade min chans men jag tog den inte fullt ut, följde efter henne till ensamhet men vågade inte säga något.
Med tur, om jag verkligen vill säga något, blir det kanske fler chanser imorgon. Eller bara 1.
Men jag vet i alla fall vad jag ska säga till henne.

Jag är för trött och för uppe i varv för att orka skriva något mer.

Återkommer.

Tillbaka på sommarjobbet. Två dagar av 4 avklarade. Har varit bättre än väntat.
Igår var spanet där. Lika fin att titta på som innan semestern.

Igår fick jag en känsla av att vi flirtar med varandra fast inte riktigt på riktigt utan mer på oriktigt.
Som att vi vet att vi egentligen inte vill att det ska leda någonstans. Tiden på jobbet blir roligare med detta flirtande.
Om det är det vi sysslar med.
Eller så har jag tolkat hennes ögonkast helt fel.
Jag har mina teorier till varför hon knappt lägger märke till mig i fikarummet. Men det kanske beror på att hennes vänner är där då. Det är i alla fall vad jag hoppas på i smyg.

Igår, med hjälp av Betzy bestämde jag mig för att jag ska säga något till henne. Något i stil med Jag tycker du är söt.
Detta kräver dock att hon inte är omringad av folk och att hon och jag är typ ensamma.
Jag vill verkligen våga. vad har jag att förlora. Torsdag är förmodligen sista dagen jag ser henne. Och jag har aldrig tidgare sagt något liknande till någon. Har bara skrivit mer eller mindre pinsamma brev.

Jag vet inte varför jag småflirtar med henne. Jag vet ju att hon är upptagen och att jag ska tillbaka till Örebro. Det måste vara något mer än tidsfördriv, tror jag i alla fall.

Fick duktighetsdriv på morgonen. Jag med skräp till återvining. Plockad ur diskmaskinen. Dammsög hela huset. Strök tyget till lappkudden. Åt lunch.

Till Umeå för fika med gymnasieklasskompis. Det var trevligt,
Drev omkring lite på stan utan att shoppa. Yay. Shoppade tillräckligt i måndags.
Gick till biblioteket. Skrev några rader. Fick adress till bra sida där man kan hitta, gillar du denna bok läs även dessa. Fick ett bra boktips av bibliotikarien.

Kaffe på Wayne's. Läste nästan ut en bok.
Till Vänortsparken. Läste ut bok nästan samtidigt som musiken satte igång.
Mitt sista pass denna sommar. Underbart pass.
Jag vill tillbaka till Örebro men önskar att jag kunde ta Afropassen i Vänortsparken med mig.
Musiken, barfota, gräs, jord, frisk lugt, rörelser. Glädje. Me love love love.
Gick barfota till bussen.

Hem. Ljudbok på buss.barfota hem från buss. Lite nedkoppling. Dusch.
Varma mackor med te. Välbehövd mat.
Tv. Lite dator.
Ska snart sova och lyssna lite mer på Flickan som lekte med elden
Först bara superbra serie. Sugar Rush

Har en känsla av att jag kommer att sova gott inatt.

Några månader efter du ignorerat min födelsedag har jag börjat undra om jag har förträngt ett stort gräl som vi haft. Detta kom sig av en bok som jag läste som delvis handlade om barndomsvänner som tappade kontakten efter ett stort gräl.

Kanske gled vi bara långsamt väldigt lång ifrån varandra. Kanske är det så enkelt.

Idag när jag var på affären såg jag godiset som till en början var en del av dikt. "Vi skulle begå gemensamt självmord eller försökte vi rädda livet på varandra?"

Jag vill inte att någon ska tro att jag fortfarande är kvar i den tiden för det är jag inte men det känns konstigt att vara så nära

Jag vet inte om jag saknar dig sådär jättemycket som jag kanske borde göra. Jag har bara lite svårt att greppa att vänner för evigt inte varade när det handlade om dig och mig. Jag har inte kommit i närheten av din och min vänskap med någon sen dess. Är det, det som kallas att växa upp?

Den här sommaren har inte precis varit full av mänskliga möten för min del. Och naturligtvis har jag letat efter bekanta ansikten varenda gång jag har varit inne i stan. Inget har tillhört dig men jag ska fika med en klasskompis från gymnasiet som jag inte umgicks så mycket med egentligen. Vi träffades av en slump.
Varför ser jag aldrig dig?

Så varför ringer jag dig inte?
Jag är kanske rädd, jag är nog lite rädd för att få mina misstankar bekräftade.
Snart kommer jag nog att gräva fram alla brev och kort som jag fått från dig. Och ännu mer inte förstå varför vi inte har någon kontakt längre.

Men egentligen vet jag inte om jag saknar dig.

Tänkte göra ett inlägg och fråga varifrån jag känner igen denna underbart underbara låt.



Men efter lite youtubande och ett besök på imdb.com fick jag reda på att jag hört den i en av mina favoritfilmer. Nämligenm, Lost and Delirous.

Jag skriva ett blogginlägg snart.