The lion, or The Troll

Jag hade en halv chans igår men när jag försökte ta den var det för sent
Kanske var det ändå bäst så. För grejen var inte att jag ville att hon skulle veta.
Grejen var att jag vill våga.
Efter att jag hade stämplat ut letade jag förtvivlat efter henne fast jag kände på mig att hon redan var borta.
Jag fick inte ens säga hej då åt henne.


Jag saknar henne lite.


Nu vill jag hitta någon att dejta. Någon som jag verkligen känner att jag vill dejta.
Jag behöver romantik.

*
Så här några dagar efteråt är jag fortfarande arg över min egen feghet.
Jag hade absolut inget att förlora.

Och jag upprepar mig. Det är nästan värre.
Problemet är att det låter så enkelt när jag tänker och utför det i min skalle. Men när jag sen står där framför möjligheten blir det helt omöjligt.
Det finns en supersöt optikerpraktikant som jag vill bjuda ut men jag kan inte förstå hur det skulle kunna gå till.
Hur ska jag kunna få ut de inledande orden med den enkla avsikten att höra efter om hon skulle vilja ta en fika någon gång. Sen inbillar jag mig att det blir enklare om jag blir intresserad av någon som jag känner lite bättre. Eller ska jag säga om? Tänk om jag bara faller för omöjligheter på grund av rädsla?