Kärleken är
Det här inlägget är moget för publicering nu. Jag har hittat den sista pusselbiten.
Inatt gjorde jag något som det var länge sen jag gjorde. Jag läste en bok från början till slut. Det är delvis Betzys fel. Jag frågade henne i ett sms om jag skulle läsa Kjesarn av Portugalien av Selma Lagerlöf eller Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät av Paulo Coehlo. Hon svarade den sistnämnda. Jag lydde, jag kom i säng lite senare än vad jag hade tänkt mig så jag skulle bara läsa några sidor för att komma igång. Det visade sig vara omöjligt.
Jag hade börjat tappat hoppet på kärleken. Jag hade börjat försöka ta åt mig Maud Lindströms kärlekskritiska budskap. Och kanske var det därför som mitt inlägg om kärlek inte kändes riktigt färdigt.
Coelho ändrade det. Jag tror starkt på kärleken igen.
Och på att tillåta sig själv att sträckläsa böcker ibland även fast man har semenarium tidigt på morgonen.
Nu är mitt mål här i livet att inte tappa tron på kärleken och att läsa allt som Coelho ha skrivit.
*
Jag tror på kärleken. Trots allt. På kärleken i allmänhet. Att den finns och att den går att hitta. Att den inte är till för bara några få utvalda. För att hitta den tror jag att man ibland måste våga chansa. Måste våga vara ärlig med sina känslor.
Och just för att jag tror på kärleken och för att jag tror på att den är beter jag mig jäkligt konstigt ibland. I alla fall känns det så. Och framförallt tror jag att andra märker det.
Jakten på kärlek har oftast gjort ont för mig och jag vet att jag inte är ensam om att känns så. Men även fast min jakt på kärlek än så länge har resulterat i ingenting har jag har haft ögonblick. Visserligen falska ögonblick men ändå. Ögonblick då jag varit i närheten av någon, mött ett par ögon och känt en möjlighet, föreställt mig någon sorts framtid med denna någon.
Ibland, fast man vet att det inte kommer att leda någonstans. Fast man vet att ens känslor inte är besvarade så kan det inte bara att sluta känna vad man känner.
Ibland känns det som att mina känslor ligger utanpå huden, fullt synliga. Och då kan jag inte låta bli hur andra uppfattar dem, påverkas av dem. För grejen med kärlek är att det alltid finns en tänkt mottagare. Ibland, eller ganska ofta känner jag att jag måste få reda på det. På hur den tänka mottagare har reagerat. Men det är omöjligt.
Och allt mer ofta tror jag nu för tiden att jag kommer att vara singel för evigt.
Men jag tror fortfarande på kärleken för livet skulle bli så mycket jobbigare att leva om jag inte gjorde det. Jag tror på att den är möjlig.
*
Inatt gjorde jag något som det var länge sen jag gjorde. Jag läste en bok från början till slut. Det är delvis Betzys fel. Jag frågade henne i ett sms om jag skulle läsa Kjesarn av Portugalien av Selma Lagerlöf eller Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät av Paulo Coehlo. Hon svarade den sistnämnda. Jag lydde, jag kom i säng lite senare än vad jag hade tänkt mig så jag skulle bara läsa några sidor för att komma igång. Det visade sig vara omöjligt.
Jag hade börjat tappat hoppet på kärleken. Jag hade börjat försöka ta åt mig Maud Lindströms kärlekskritiska budskap. Och kanske var det därför som mitt inlägg om kärlek inte kändes riktigt färdigt.
Coelho ändrade det. Jag tror starkt på kärleken igen.
Och på att tillåta sig själv att sträckläsa böcker ibland även fast man har semenarium tidigt på morgonen.
Nu är mitt mål här i livet att inte tappa tron på kärleken och att läsa allt som Coelho ha skrivit.
*
Jag tror på kärleken. Trots allt. På kärleken i allmänhet. Att den finns och att den går att hitta. Att den inte är till för bara några få utvalda. För att hitta den tror jag att man ibland måste våga chansa. Måste våga vara ärlig med sina känslor.
Och just för att jag tror på kärleken och för att jag tror på att den är beter jag mig jäkligt konstigt ibland. I alla fall känns det så. Och framförallt tror jag att andra märker det.
Jakten på kärlek har oftast gjort ont för mig och jag vet att jag inte är ensam om att känns så. Men även fast min jakt på kärlek än så länge har resulterat i ingenting har jag har haft ögonblick. Visserligen falska ögonblick men ändå. Ögonblick då jag varit i närheten av någon, mött ett par ögon och känt en möjlighet, föreställt mig någon sorts framtid med denna någon.
Ibland, fast man vet att det inte kommer att leda någonstans. Fast man vet att ens känslor inte är besvarade så kan det inte bara att sluta känna vad man känner.
Ibland känns det som att mina känslor ligger utanpå huden, fullt synliga. Och då kan jag inte låta bli hur andra uppfattar dem, påverkas av dem. För grejen med kärlek är att det alltid finns en tänkt mottagare. Ibland, eller ganska ofta känner jag att jag måste få reda på det. På hur den tänka mottagare har reagerat. Men det är omöjligt.
Och allt mer ofta tror jag nu för tiden att jag kommer att vara singel för evigt.
Men jag tror fortfarande på kärleken för livet skulle bli så mycket jobbigare att leva om jag inte gjorde det. Jag tror på att den är möjlig.
*
Kommentarer
Trackback