here you come again...
...just when I've begun to get myself together .
Jag skulle bara häfta ihop hemtentan. Kopiera några kapitel kurslitteratur och sen lämna in hemtentan. Gå hem och sen vila.
Först fanns inte kurslitteraturen som kursexemplar så jag tänkte att jag lämnar in hemtentan och går tillbaka till biblioteket senare och letar vidare.
Jag var på väg ut, hade inte alls långt kvar. Och vad händer? Jo, jag får syn på ett spöke. Jag tror att jag fick en chock. Hon kan ha sagt hej. Jag kan ha viskat eller så var jag stum. Jag trodde inte att hon fanns kvar här i Örebro. Jag trodde nästan att hon hade slutat existera i det verkligen livet. Det känns som att en del av min värld har rasat samman. Om hon sa hej varför gjorde hon det?
Tänk om allt var/är ett missförstånd. Men jag försökte ta kontakt med henne. Försökte men fick inget gensvar.
Jag tror egentligen inte att jag har något att säga henne men...
Jag hatar att jag saknar henne. Att hon fortfarande påverkar mig.
Så här i efterhand när det hela har fått mig att bryta ihop i tårar inser jag att hon kunde ha stannat. Hade hon stannat hade jag stannat. Det finns ingenting kvar mellan oss... hon är inte intresserad av att återuppta vår vänskap. Hon tänker förmodligen inte alls på mig. Det är bara önsketänkande från min sida.
Hon kunde ha stannat, eller i alla fall saktat ned farten men hon gick bara vidare, jag stannade nästan, vände mig om och såg henne försvinna upp för trappan.
Jag kunde ha följt efter... följt efter och gjort vad?
Nu har jag sett henne igen. Nu kan det hända igen. Det gör mig orolig.
Det borde inte finnas tystnad mellan oss. Borde inte.
Citerar del av mitt sms till Betz. "Trippelfan"
Jag funderar på att sen den sorgliaste filmen jag har och tycka riktigt synd om mig själv. Det kanske hjälper.
Jag skulle bara häfta ihop hemtentan. Kopiera några kapitel kurslitteratur och sen lämna in hemtentan. Gå hem och sen vila.
Först fanns inte kurslitteraturen som kursexemplar så jag tänkte att jag lämnar in hemtentan och går tillbaka till biblioteket senare och letar vidare.
Jag var på väg ut, hade inte alls långt kvar. Och vad händer? Jo, jag får syn på ett spöke. Jag tror att jag fick en chock. Hon kan ha sagt hej. Jag kan ha viskat eller så var jag stum. Jag trodde inte att hon fanns kvar här i Örebro. Jag trodde nästan att hon hade slutat existera i det verkligen livet. Det känns som att en del av min värld har rasat samman. Om hon sa hej varför gjorde hon det?
Tänk om allt var/är ett missförstånd. Men jag försökte ta kontakt med henne. Försökte men fick inget gensvar.
Jag tror egentligen inte att jag har något att säga henne men...
Jag hatar att jag saknar henne. Att hon fortfarande påverkar mig.
Så här i efterhand när det hela har fått mig att bryta ihop i tårar inser jag att hon kunde ha stannat. Hade hon stannat hade jag stannat. Det finns ingenting kvar mellan oss... hon är inte intresserad av att återuppta vår vänskap. Hon tänker förmodligen inte alls på mig. Det är bara önsketänkande från min sida.
Hon kunde ha stannat, eller i alla fall saktat ned farten men hon gick bara vidare, jag stannade nästan, vände mig om och såg henne försvinna upp för trappan.
Jag kunde ha följt efter... följt efter och gjort vad?
Nu har jag sett henne igen. Nu kan det hända igen. Det gör mig orolig.
Det borde inte finnas tystnad mellan oss. Borde inte.
Citerar del av mitt sms till Betz. "Trippelfan"
Jag funderar på att sen den sorgliaste filmen jag har och tycka riktigt synd om mig själv. Det kanske hjälper.
Kommentarer
Trackback