The lion, or The Troll

Jag ville göra något nytt med mitt hår. Jag var trött på kemikalier och var osäker på vilken färg jag ville ha. Kanske skulle jag låta min naturliga färg växa ut. Jag gick in en hälskokostbutik. Blev sugen på att vara naturlig, jordnära och vill och gick därifrån med te och kopparröd hennafärg.

Jag visste inte hur resultatet skulle bli. Var rädd för att det inte skulle bli någon skillnad alls. Jag riskerade att bli orange om öronen och på pannan. Det tog tid också. Smeten fick dra över natten. Jag hade i olja och lite honung för att få den lite smidigare. Sen hade jag i den i mer än 4 timmar.

Bilder på nästan hela spektaklet. Skulle ha haft en bild på geggan och en bild på hur mitt hår såg ut innan.

  Att färga håret med henne är väldigt geggigt men håret stannar kvar bra på huvudet.

Under plastkassen har jag plastfolie.

Så här gick jag till tvättstugan. Hade tänkt gå till affären så här också men ändrade mig.

Plastfolie strax före jag sköljde ur färgen.




Resultaet. Väldigt Nöjd.

5 km elljusspår. Morgon. Slutet av sommaren. Början av hösten välj själv. Kylan är inget problem för mig. Skogen är lätt fuktig. Bilderna från en annan morgon än den här är vackra men de fångar inte känslan. Luften, doften och ljuden saknas. Det är oerhört befriande att vara ute och gå i vacker miljö tidigt på morgonen. Jag ska göra det till en vana som ska hålla i sig länge. För min själs skull.

Emil Jensens Jag har vaknar i naturen utan att ha en aning om var jag är" platsar in väldigt bra.

Rasputina. Bekanta mig med.
samtidigt.

Jag skriver på avslutningen. Har flyt. Motivation. Ljudet av penna mot papper.
Renskrivning till dator.

Frågetecken och luckor att sudda ut sen ger jag mig.
Lite i taget är lösningen tror jag.

Framför mig idag
Motionsspåret
Hårfärgningen
Mattvätten
Hårresultatet
Sista inköpet till brödbaket
Brödbaket

Och mellan punkterna - tv-serier på datorn, mat, bloggar att kommentera, halvslummer.

Skriver på detta lite då och då från ca 4 till ca 5

Jag vet inte vad jag håller på med. Fast jag sov till efter 13 kanske 14 jag kommer inte riktigt ihåg borde jag sova nu. Istället laddar jag upp foton på facebook och planerar en massa andra saker som jag ska göra sen.

w4 r2 r2 t3 y1 i14 o5 p2 å1 a2 s11 d7 f5 g4 h3 j3 k6 l6 ä3 c3 v3 b6 n5 m3

den som listar ut vad bokstavs och sifferkombinationen står för får .... jag återkommer med det

Snart är det inte lönt att gå och lägga sig men jag lära somna någon gång under dagen om jag inte håller mig sysselsatt.
Nåja, jag är fortfarande ledig ett tag till. Jag hinner vända tillbaka på dygnet. (hoppas jag)



jag gillar svartvita vykort

jag har en plan ska jag avslöja den?

Jag får och lägger mig nu. Novellen får vänta. Jag har skrivit poesi och sett på förhäxat och lyssnat på en underbar låt men bara en gång senare blir det fler. (2 gånger. Jag lyssnade/såg på youtube videon också)

Börjar jag bli gammal som inte längre orkar vara uppe hela natten?

Mitt skrivprojket som jag höll på med under våren håller på att avslutas. Eller jag skriver på sista novellen nu. Jag håller på att ge min huvudperson ett avslut. Jag vet vad som ska hända men jag tar tid på mig att formulera det. Även fast det kommer att vara mycket finslip kvar sen kommer det ändå kännas konstigt att ta farväl av henne. Jag vill ju bli färdig och det känns ändå bra. Bitterljuvt är vad det är.

Jag skulle vilja skriva ett inlägg som verkligen fångar upp känslan jag får när jag är på pride. Men det är svårt därför har det också dröjt. Här är i alla fall mitt försök.

Om Pride

Det spelar ingen roll vad som har hänt dagarna innan festivalen öppnar. Spelar ingen roll hur roligt jag har haft med de andra volontärerna.

På invigningsdagen när jag undersöker parkområdet för första gången då alla tält är öppna, då besökarna har strömmat in. När man ser folkmassan, alla regnbågsflaggor. Alla homopar, alla transor, m.m.. alltid samma känsla som fyller hela min kropp. En tårögd glädje, stolthet och lättnad. Innanför Prides stängsel (som jag hjälpt till att sätta upp) behöver man inte oroa sig för att någon ska tycka att man är äcklig, konstig, sjuk eller liknande på grund av sin sexuella läggning. Fast alla är väldigt olika slås jag ändå alltid av en känsla av en väldigt fin gemenskap. Det är mer också men jag kan verkligen inte sätta ord på det.

 

För övrigt: Nu när jag äntligen har tagit itu med att börja på att avsluta min textsamling om Nelly känner jag att jag kanske borde byta namn på min hjältinna. Det känns logiskt men konstigt. Jag har ju levt med Nelly så länge men jag hade ju ändå hur som helst tänkt ändra titeln på verket till något annat än Nelly. Ska jag, ska jag inte?