The lion, or The Troll

Saknad. Saknad känner jag nästan alltid.

Åsa folkhögskola. Just nu det jag saknar mest. De jag saknar mest.

Jag citerar Emil Jensen i ett utdrag dikten som kommer här. Citaten kommer från Hur lyckliga kan vi bli som finns med på hans skriva Orka då.

”vi byggde ett land av korthus”
och så vacker det var
det rasade aldrig samman
men det förändrades
förändrade mig 

jag ”lät era lärda läppar leda mig”
för ni visste hur man gjorde
hur man skapar gemenskap
som varar längre i våra hjärtan
än i den bubbla vi levde i


Men här är gemenskapen mest bara ett minne. Har aldrig någonsin saknat ett sammanhang lika mycket som jag har gjort sen vi slutade.

Jag gillar inte att vänta. Det gör mig så nervös. Jag vill ju så gärna att det ska gå bra. Det finns säkert många logiska förklaringar som jag skulle kunna acceptera men jag ser bara det negativa.
Jag känner en känsla som jag känner igen som jag just nu skulle vilja slippa känna. Eller flera.
Problemet är att jag vill för mycket. Jag vill så mycket att jag blir rädd för att det som ser ut att verka bli av eller kommer att gå bra inte kommer att ske. Gör mig beredd på att bli besviken.
Jag längtar efter efter lite harmoni, ett dag av bara lycka. Jag måste nog bidra själv också men jag vet inte hur. Är nog ganska vilsen som person, letar efter mitt själsliga hem.

När man läser filmvetenskap går det inte att undvika de väldigt gamla filmerna. De två senaste dagarna har jag sett två svenska stumfilmer. Körkarlen från 1921 och Herr Arnes Pengar från 1919. Den första blev efter ett tag rent plågsam att se. Råkade somna också. När den äntligen tog slut jublade klassen och det var inte för att filmen var bra. Det var nog ingen som såg fram emot att se filmen idag. Hade gjort mig beredd på att plågas i nästan 2 timmar men det visade sig att Herr Arnes Pengar var något lättare att se än Körkarlen. Den var nästan bra.
Vår lärare sa att hon inte heller tyckte om Körkarlen de första 5 gångerna hon såg den men nu älskar hon den.
Det är kanske så att eftersom berättandet skiljer sig från de filmer som vi är vana att se så tar det lite längre tid att uppskatta de positiva hos de gamla stumma filmerna. Vi har precis börjat den delkurs av tidig filmhistoria och vi har många filmer kvar att se. Min förhoppning är att filmerna ska bli bättre och bättre. Inte för att de kommer att bli nyare och nyare utan för att jag med mina filmvetenskapliga ögon ska förstå dem bättre och därför tycka om den.
Vi fick tidigare under dagen se olika kortfilmer från filmmediets yngsta dagarna och de flesta av dessa filmer var riktigt underhållande och det är lätt att förstå varför dåtidens publik gillade dem lika mycket som vi gillar dagens filmer. Och hur hade egentligen dagens filmkultur sett ut om de gamla filmerna hade funnits? Allteftersom tiden går och teknik och människor utvecklas upptäcks nya saker och nya sätt att berätta på men det betyder inte att det gamla försvinner. Ingen kommer på något helt nytt, alla inspireras vi att någon annan varse sig vid är medvetna om det eller inte.
Ge allt en andra chans. Det handlar bara om att se saker med andra ögon och det kan ta tid.