The lion, or The Troll

Fri från mina Afro Power Dance spöken. Jag har saknat F. Jag har sett henne fast hon inte har varit där. Sett mentala bilder från den första terminen, de allra första passen.
Jag hittade, eller nej, jag blev intresserad av någon annan men F fanns fortfarande där på något sätt.
Idag var hon med på Afro Passet, jag kände ingenting när jag såg henne. Tänkte bara på någon annan. Det kändes skönt att inse det.
Hon rör sig visserligen fortfarande som en gudinna och det går inte att förneka att hon är sjukt snyggt vältränad. Och väldigt sött. Poängen är att jag inte känner något. Jag var för en gångs skull inte nervös i närheten av henne.

Men jag blir fortfarande förhäxad av hennes hår när hon släpper ut det. Då tappade jag lite av min koncentration. Men hade denna någon annan varit där hade jag varit mer förhäxad av henne. Jag kommer nog fortfarande att sakna henne som instruktör ibland men det är allt. Jag tror till och med att jag skulle kunna prata med henne, om vad som helst, om hon skulle vilja det.

Det lustigaste med allt detta är att jag drömde om F för någon natt sen. Jag vet inte var vi var men vi pratade i alla fall med varandra. Hon sa bland annat "De där dikterna du skrev" Då började jag skruva på mig. Fast det var länge sen, fast mina känslor för henne inte är kvar. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, tror att jag försökte förklara hur det låg till nu. Jag drömmer om henne, inte långt efter det träffar jag henne igen och är lugn som en filbunke. Jag är fri nu. 

Jag tror att det kan ha gått till så här men inte alls lika roligt.

Det är grått, regnigt och dystert ute.

I fredags ville jag gråta men gjorde det inte av någon anledning. Hakade lök i dag. Löktårarna sved men jag grät inte.
Var är mina tårar? Jag känner att de gömmer sig. Att det skulle kunna forsa ut när som helst. När det gäller saker som måste göras för jag tvinga mig själv till att göra de flesta. Jag är för det mesta avtrubbad eller fylld av motstånd. Jag trivs inte bland andra människor. Jag trivs inte när jag är själv.

Det kommer att bli bättre. Jag måste tro på det.
Tills dess har jag  i alla fall saker att se fram emot.

Rolig träning ikväll och imorgon. Det är alltid något.

Betzy kommer på besök på fredag. Vi ska bland annat gå på bokmässan. Jag ska försöka få Majgull Axelssons senaste bok signerad.

Det kommer att bli bättre.

Det snurrar i min skalle. Fortfarande. Jag klarar inte av att skriva några detaljer.

Skrev det här i fredags men klarade inte av att avsluta det.
Det är enkelt att veta vad man borde göra. Hur man borde agera. En helt annan sak att verkligen göra det. Stundvis känner jag mig nästintill livrädd.

Idag har jag ingen röst kvar för att prata om det. Tror inte att jag har sagt det högt på riktigt någon gång. Har i alla fall inte verkligen pratat om det. Det blev för mycket på en gång. Det ligger mycket under ytan. Finns så många saker som hänger ihop, som jag måste jobba med. Plötsligt känns lägenheten mindre och ensammare än vanligt. Försöker fly ut i kylan men inget har förändrats när jag kommer tillbaka. Är nästan totalt oförmögen att göra något som jag borde göra.

Försöker stärka mig själv med uppmuntrande fraser som är menade att stärka mig. Jag vet att det inte är tomma ord. Jag vet det men kan inte känna det.
du är modig. ( jag är modig men livrädd) du kommer att klara det här (jag tvivlar).

Jag förväntade mig inte att det skulle vara enkelt men jag trodde inte heller att det skulle börja så här snabbt.

Just nu har jag ingen tro på mig själv men jag ser det ändå som ett steg i rätt riktning.