Min Kulturblogg

El Laberinto del fauno
Regi/Manus: Guiullermo del torro
Längd: 112 min
Språk: Spanska
Skådespelare: Ivana Bauqero, Sergi López, Maribel Verdú, Doug Jones, Ariadna Gil
Genre: Drama/Fantasy
Tagline: Innocence Has A Power Evil Cannot Imagine.
Officiel hemsida

Grym film. Vacker. Otäck. Magisk men kanske inte så magisk som jag trodde, hoppades att den skulle vara. Jag hade förmodligen för höga förväntningar på den. I samma stund som jag läste om den eller hördes tala om den ville jag se den. Jag kände på mig att det skulle vara en film i min smak och det var den.

Men å, färgerna, musiken, scenografin. Absolut underbart.

Jag har, av någon anledning ett visst motstånd mot att läsa författare eller böcker som många talar om just för att många talar om dem men ibland händer det att jag läser dem i alla fall. Jag har länge haft Paulo Coelhos "Veronica bestämmer sig för att dö". stående i bokhyllan. Jag köpte den under en bokrea mest på grund av att jag tycker om titeln. Jag hade, när jag började läsa inga egentliga förväntningar på boken men det tog inte lång tid innan jag verkigen gillade den, någonstans strax före mitten av boken, utropade jag för mig själv, efter att ha slagit igen den för dagen "han är ett geni" (sytade på Coelho) Och därför var det kanske inte så konstigt att jag fullkomligt älskade den när jag hade läst ut den.

Det första som tilltalde mig var språket och beskrivningen av huvudkaraktären. Ju mer jag läste desto mer kände jag att boken talade till mig. Till en del av mig själv som jag stundvis glömmer bort eller kanske förtränger. "Veronica bestämmer sig för att dö" har fått en välförtjänt plats på min lista över mina favoritböcker.

Jag lever med orden. De kommer till mig när jag minst anar det.
Ibland kommer de precis när jag ska börja diska, ord som jag känner att jag måste skriva ner
Ibland avbryter jag det jag gör och skriver ner de så fort som möjligt.
Ibland släpper jag taget om dem och hoppas att de ska återkomma.
Ibland rabblar jag dem i huvudet som ett mantra för att inte glömma.

Jag ska börja läsa Music for Chamelons av Truman Capote. Jag ska läsa den för att det pratades om den i en av mina favoritfilmer; "Allt om min mamma" I förordet står det.

"Then one day I started writing, not knowing that I had chained myself for life to a noble mut merciless master. When God hands you a gift, he also hands you a whip; and the whip is intented solely for self.flagellation."

I "Allt om min mamma" tyckte Estabans mamma att det var en förfärligt förord som avskräckte folk från att skriva. Estaban som själv skrev tyckte att det var underbart. Jag håller med honom. Förstår precis även fast jag kanske inte skulle blanda in Gud i leken. Och jag vet inte om skrivandet och orden verkligen är min gåva. Jag vet bara att det är en stor del av mitt liv. En del som jag inte skulle vilja vara utan men som ibland ger mig dåligt samvete när jag känner att jag inte har skrivit på ett tag.

Jag lever med orden. Vi har gift oss - tills döden skiljer oss åt. Orden och jag.

Jag var på bio ikväll, såg "En Soap" eller "en såpa" som den heter på svenska. En underbar Dansk film var det. En film om ensamhet, kärlek och dess komplikationer. En varm och mysig film som samtidigt var en tankeställare och en film som fick mig att skratta, nästan gråta och nästan skrika. En gång ville jag strypa en av huvudpersonerna men det tog inte lång tid innan jag sympatiserade med henne igen.En smart film var det också. Och sen när den hade slutat och eftertexterna började rulla spelades en fantastisk låt. "Cripple and the starfish" med Antony and the Johnsons. Jag var så glad lugn och harmonisk när jag lämnade biografen.
Tog en filmtidning innan jag lämande biografen. Innehåller var dessvärre gammalt och rätt så tråkigt men i en annons fanns det en bild från en annan underbar fantastisk film "the science of sleep". Den bilden ska upp i mitt tak tror jag.

När man läser filmvetenskap går det inte att undvika de väldigt gamla filmerna. De två senaste dagarna har jag sett två svenska stumfilmer. Körkarlen från 1921 och Herr Arnes Pengar från 1919. Den första blev efter ett tag rent plågsam att se. Råkade somna också. När den äntligen tog slut jublade klassen och det var inte för att filmen var bra. Det var nog ingen som såg fram emot att se filmen idag. Hade gjort mig beredd på att plågas i nästan 2 timmar men det visade sig att Herr Arnes Pengar var något lättare att se än Körkarlen. Den var nästan bra.
Vår lärare sa att hon inte heller tyckte om Körkarlen de första 5 gångerna hon såg den men nu älskar hon den.
Det är kanske så att eftersom berättandet skiljer sig från de filmer som vi är vana att se så tar det lite längre tid att uppskatta de positiva hos de gamla stumma filmerna. Vi har precis börjat den delkurs av tidig filmhistoria och vi har många filmer kvar att se. Min förhoppning är att filmerna ska bli bättre och bättre. Inte för att de kommer att bli nyare och nyare utan för att jag med mina filmvetenskapliga ögon ska förstå dem bättre och därför tycka om den.
Vi fick tidigare under dagen se olika kortfilmer från filmmediets yngsta dagarna och de flesta av dessa filmer var riktigt underhållande och det är lätt att förstå varför dåtidens publik gillade dem lika mycket som vi gillar dagens filmer. Och hur hade egentligen dagens filmkultur sett ut om de gamla filmerna hade funnits? Allteftersom tiden går och teknik och människor utvecklas upptäcks nya saker och nya sätt att berätta på men det betyder inte att det gamla försvinner. Ingen kommer på något helt nytt, alla inspireras vi att någon annan varse sig vid är medvetna om det eller inte.
Ge allt en andra chans. Det handlar bara om att se saker med andra ögon och det kan ta tid.

Här kommer jag att skriva om böcker, filmer, musik och andra kulturella saker som jag vill dela med mig av. Ska börja med att flytta över några inlägg från min vanliga blogg.